Cia Ingvarsdotter Larsson i Vankiva började skriva på en bok om sin mamma som kom som krigsbarn från Finland till Sverige under andra världskriget och hur detta påverkat henne själv. Men hon blev avbruten av en ny flyktingvåg till Sverige. Som många andra engagerade hon sig 2015 för att hjälpa nyanlända. Efterhand förstod hon att den samhörighet hon känner med människor som flytt från krig på andra håll i världen bottnar i hennes mammas trauma. Det blev en annan bok än planerat, en bok där de båda världarna vävs samman.

Flickorna på tågetberättar om hur Cias mamma vid fem års ålder sätts på tåget till Sverige tillsammans med sin treåriga lillasyster. De är två av de cirka 70 000 finska barn som under krigsåren skiljs från sina familjer för att undkomma bomber, svält och sjukdomar. Men de vet inte var de ska hamna eller när de kan komma hem igen. De två flickorna hör till de cirka 10 000 finska krigsbarn som blir kvar i Sverige för gott.

Men detta är det tyst om under Cias uppväxt. Hon vet att hennes mamma kom från Finland och att hon har släkt där. Men ingen har talat om kriget, resan hit och knappt heller om mammans tidigare hemland.

När mamman dör för 20 år sedan har Cia knappt haft någon kontakt med släkten i Finland, än mindre varit där. Men hon har börjat ana vikten av det som hänt och att det är en del av hennes eget liv. I samband med begravningen träffar Cia sina finska släktingar och får plötsligt veta mer om sina rötter. Hon håller kontakten med dem och reser flera gånger till sin mammas hemtrakter i Finland.

– Jag gillar friluftsliv och passar bra in i Finland, säger hon.

Före mammans död arbetar hon med att guida skolklasser på Skåneleden. Sorgen gör att hon inte orkar fortsätta och arbetsgivaren ger henne ett nytt uppdrag: att gå hela Skåneleden och statusinventera den.

– Det var ett bra jobb för en person i sorg. Naturen har en läkande förmåga och vandrandet fick mig tillbaka till glädjen, berättar hon.

Naturen är fortfarande hennes arbetsplats, men idag driver hon eget företag.

En flicka från Afghanistan

2015 är hon i full färd med att skriva på en bok om det förflutna, om sin mamma, sina långa vandringar i naturen och berättelserna hon mött på vägen, både i Sverige och Finland. Men rösten från krigsbarnet överröstas av nutida flyende människors rop på hjälp. En sjuårig flicka från Afghanistan stiger av tåget i Hässleholm, på samma station som de finska krigsbarnen.

Cia bestämmer sig för att bli volontär och ett nytt avsnitt i hennes liv startar. Från det att hon börjar packa avlagda kläder växer hennes engagemang till att hon leder språkkafé och undervisar på asylboenden. Så småningom tar hon och hennes familj emot en ensamkommande flyktingpojke i sitt hem, och sedan tre till. En av dem bor fortfarande kvar och de andra har hon nästan daglig kontakt med, liksom med några andra av de vänner hon fått under tiden som volontär.

Hon berättar i sin bok både om smärtan och glädjen i att möta människor från andra kulturer som flytt till Sverige. Engagemanget kopplas med tiden alltmer samman med hennes egen erfarenhet som dotter till ett krigsbarn.

Känner igen traumat

– Men det var egentligen inte förrän förra sommaren som den polletten trillade ner. Jag var ute och cyklade och det sa bara tjong i skallen när jag förstod varför jag känner mig så hemma med dem. När jag möter andra människor som flytt från krig, framförallt barn, känner jag igen mig. Jag har vuxit upp med de trauman mamma bar, ett inre vemod som jag kunde känna av hos henne, till en del kan känna hos mig själv och som jag också känner igen hos nyanlända vänner, säger hon.

Vindruvorna håller på att mogna ovanför henne där hon sitter på altanen hemma i Vankiva. Hon har växt upp på gården som hon 2005 tog över tillsammans med sin man Anders och de två yngsta barnen. Då flyttade hennes pappa Ingvar Nilsson, som är med i intervjun en stund. Han har också en roll i boken, bland annat för att han genom sin auktionsfirma kunde ge praktik åt en av flyktingpojkarna.

– Det är lugnare nu. Men stödet behövs fortfarande, speciellt när de fått något dokument, då får vi förklara vad det betyder, säger Cia.

En utökad familj

Hon betonar att det inte bara handlat om att hjälpa andra.

– Det är ett utbyte, vi får väldigt mycket tillbaka – jag ser det som att de tillhör vår familj. För att de behöver det och för att det känns rätt för oss, säger hon.

Hon minns hur pojkarna såg ut i början.

– De var så avstängda, med slokande axlar. De såg verkligen inte mycket ut för världen. Nu är de spralliga och i balans, säger hon.

Ingvar lägger till att Mohammad, som liksom de flesta i boken egentligen heter något annat, var mycket lätt att arbeta tillsammans med, trots avsaknaden av ett gemensamt språk. Översättningstjänsten i mobiltelefonen visade inte alltid rätt, men var till god hjälp.

– Med enkla medel förstod vi ändå varandra. När man arbetar tillsammans får man snart en bild av vad som ska göras. Det var ett sant nöje att ha honom med och han fungerade väl med övriga medarbetare, säger Ingvar.

Under en tid behövde Cia själv hjälp efter en knäoperation.

– Mohammad skötte hästarna, eldade och skjutsade barnen till skolan, berättar hon.

Det blev också han som lärde familjens yngste son att cykla.

Insikter och kulturkrockar

Visst kan kontakterna med nyanlända också innebära svårigheter, men Cia är övertygad om att det ger nya insikter – åt båda håll – som leder framåt.

– De har frågat oss väldigt mycket om det svenska samhället och kulturen. I och för sig ställer vi nog nästan lika många frågor om deras kultur. Det är berikande.

Hon berättar att hon före 2015 inte ens visste var Syrien och Afghanistan låg.

– Jag var orolig när det kom så många, som de flesta andra. Vem är det som kommer hit, hur funkar och tänker de? Men min strategi blev att jag måste lära känna dem och hjälpa till för jag visste att det behövdes, förklarar hon.

– Jag har lärt mig mycket om andra kulturer och länder. Och framför allt att människor är mer lika än de är olika.

Det kan bli krockar med den nya kulturen, den tidigare och familjen som är kvar i hemlandet. Täckande klädsel är en sådan punkt.

– Mina väninnor har valt olika, några har lagt slöjan och andra bär den. Vi pratar ibland om svårigheterna med den. Min väg är ofta att låta saker bero. Människor måste få vänja sig i lugn och ro., säger Cia.

Hon tycker det är viktigt att ha respekt för varje individs val.

– Var och en får göra som den vill. Men jag tycker att slöjan är onödig och ibland är den påtvingad. Dessutom är den väldigt varm, men det är ju bra på vintern. Jag är en praktisk person, säger hon. Men barn med slöja, det skär i en.

Mår bättre i naturen

Både hon och Anders har arbetat med naturprojekt för nyanlända. Bland annat har de visat 4 000 SFI-elever den svenska naturen. Deras elever har fått lära sig att umgås med naturen och vara rädd om den, vad de målade prickarna på träden betyder och mycket annat. Nästa gång kan de själva tryggt följa ledmarkeringarna.

– Det är så himla roligt att vara med dem ute i skogen. De har någon slags glädje och nyfikenhet som smittar av sig, eleverna blir ofta helt lyriska över små saker, säger Cia.

De flesta länder har inte har någon allemansrätt som gör att man kan vistas fritt i naturen, på många platser är det dessutom förenat med livsfara att bege sig ut.

– De flesta har aldrig varit ute och fiskat eller bara promenerat i skogen, säger Cia.

Hon har fördjupat sig i forskningen om hur naturen kan påverka hälsan.

– Jag blir så glad när jag återser eleverna i skogen och ser att vi har lyckats ge en nyckel till hur de kan må bättre. Naturen är dessutom en bra arena för integration. När vi träffas i naturen är vi bara människor, vi tar ner fasaden. Det blir så lätt att prata, och lättare att få kontakt med det naturälskande svenska folket, säger Cia.

Hon hoppas inte i första hand att boken ska bli en storsäljare.

– Jag är mycket mer intresserad av att människor läser och får större förståelse, säger hon.

Boken innehåller många personliga berättelser om människors flykt, möte med Sverige och fakta om flyktingsituationen i Sverige och världen.

– Integrationen har varit för klen, kanske kan boken inspirera fler att ta kontakt med nyanlända, säger Cia.

Före pandemin var många organisationer i Hässleholm aktiva i olika integrationsprojekt, exempelvis Röda Korset. Nu har språkkaféer och mycket annat pausats eller lagts ner. Men det finns alltid sätt att få kontakt.

– Det är jätteroligt. Man får så mycket andra vinklar på saker. Jag rekommenderar det verkligen, det är ett givande på båda håll. Man kan rent av bli så inspirerad att man skriver en bok om det, säger Cia.

Boken Flickorna på tåget finns att låna på bibliotek och kan köpas hos Hässleholms Bokhandel eller bokhandlare på nätet.

Text och foto: Berit Önell