USA har en ny president, Joe Biden, men den fredliga övergången från den föregående administration har varit allt annat än smärtfri. Även efter stormningen av kongressen den 6 januari i år så vidhåller Trump ”the big lie”, det vill säga att han vann presidentvalet 2020. Hans ständiga upprepande av denna lögn har också givit resultat. Om man får tro opinionsundersökningarna så anser cirka 75 procent av Republikanerna att Trump vann presidentvalet. Efter fyra tumultartade år, vad har då Trump lämnat efter sig?

Ekonomin lanserades som hans styrka och var det också till viss del, men framgångarna var betydligt blygsammare än vad som påstods, även innan pandemin slog till. Sysselsättningsökningen var ungefär densamma som under Obamas presidentskap och den rekordlåga arbetslösheten berodde till största delen på det faktum att arbetslösheten var tämligen låg redan när Trump tillträdde, dock ökade lönerna mer under Trump än tidigare. Likaså BNP-ökningen och utvecklingen på aktiemarknaden var i paritet med vad Obama uppvisade. Skattesänkningarna av företagsskatten ledde inte till ökade investeringar och framtida produktivitetsökningar utan i stället till ökade klyftor.

Trump ville visa att han var tuff mot Kina och inledde ett handelskrig, med höjda tullar, som skulle leda till ett minskat handelsunderskott gentemot Kina. Den grundläggande ideen att reducera bilaterala handelsunderskott är ur ekonomisk synvinkel helt missriktad och illustrerar tydligt den inkompetens som präglade Trump och hans regering. Resultatet blev ökade, inte minskade handelsunderskott samt en allmän osäkerhet om den internationella handeln på grund av ökade protektionistiska tendenser.

När det gäller utrikespolitiken kan Trump bokföra vissa framgångar i Mellanöstern men samtidigt har han underminerat allianser med USAs demokratiska partners, framför allt Nato. Samtidigt som en lånefinansierad upprustning av militären skedde så gjordes radikala nedskärningar när det gäller diplomatin, vilket reflekterade en överdriven tro på militära lösningar av politiska problem, vilket har negativa långsiktiga konsekvenser. Varken Trumps charmoffensiv gentemot Nordkorea eller striktare sanktioner av Iran ledde till några konstruktiva resultat.

Mycket av kritiken mot Kina, ekonomiskt och politiskt, var och är berättigad men Trumps ”America first” strategi var dömd att misslyckas. Kinesernas politiska makt bygger till stor del på deras enorma inhemska marknad som gör att de kan diktera ekonomiska och politiska villkor gentemot de flesta andra länder. I stället för att ensidigt ta hänsyn till amerikanska intressen hade det varit betydligt klokare att skapa en enad front, tillsamman med de västliga demokratierna, gentemot Kina. Ytterligare ett stort strategiskt misstag var att skrota den av Obama initierade handelsöverenskommelsen TPP (Trans-Pacific Partnership) som just syftade till att skapa en motvikt till Kinas ekonomiska dominans.

Början till slutet för Trumps presidentskap var en närmast kriminell inkompetens beträffande hanteringen av corona-pandemin. Trots att Trump gjorde sitt bästa för att politisera viruset och dess bekämpning gick det inte i längden att ignorera objektiva fakta när spridningen av viruset ökade och behovet av medicinsk expertis och ett rationellt handlande av krisen blev uppenbar. Hans ofta bisarra uppträdanden i presskonferenser, medan de medicinska experterna satt tysta vid sidan om, blottade obönhörligt en president vars okunnighet och inkompetens inte gick att dölja eller bortförklara. Vem minns inte hans förslag att injicera desinfektionsmedel som ett botemedel. I en global hälsokris där många hade förväntat sig att USA skulle spela en ledarroll framstod landet i stället som en bananrepublik. Exakt hur många av de drygt en halv miljon döda, på grund av coronaviruset, i USA som hade kunnat räddats med en mera kompetent ledning är omöjligt att säga, men mycket talar för att det hade varit åtskilliga.

Om man nu trodde att nederlaget i presidentvalet 2020 skulle ha gett upphov till en viss eftertänksamhet och omprövning hos Republikanerna beträffande deras politik och strategi, så blev man djupt besviken. I stället för att erkänna sig besegrade och ändra sin politik, så underblåser man den kanske största lögnen i USA’s politiska historia nämligen att Trump och Republikanerna förlorade valet på grund av massivt valfusk. På samma sätt som Obamas legitimitet ifrågasattes genom att Trump och hans supportar hävdade att han ej var född i USA, så syftar den så kallade ”big lie” till att underminera Joe Bidens legitimitet.

Lögnen om det utbredda valfusket fungerar dessutom som ett skäl för Republikanerna att genomföra nya restriktioner beträffande röstning i olika stater. De har stiftat hundratals nya lagar vars syfte är att göra det svårare att rösta speciellt i vågmästarstater som Arizona, Georgia och Pennsylvania där Biden vann i fjol.

I Georgia har en lag just antagits som gör det straffbart att förse människor som köar för att rösta med mat och dryck! Ja, det är faktiskt sant. Det är inte uppenbart hur hungriga och törstiga människor minskar valfusk, som ju är det officiella skälet till alla dessa restriktioner. Republikanerna brukar ofta hävda att de förespråkar fria marknader och konkurrens, men i stället för att förbättra sin politik och konkurrera med ideer så verkar de hemfalla åt en mer och mer auktoritär filosofi genom att medvetet försvåra för de grupper som man tror kommer att rösta för Demokraterna.

Republikanerna tycks drivas mindre av egna ideer än av oppositionen till Demokraterna. Till exempel, under den pågående pandemin så har man inte genererat några som helst nya förslag när det gäller hälso- och sjukvård utan i stället är det symbolpolitik i form av det eviga ”culture war” som gäller. Symboler ersätter substans. I denna tankevärld av ”oss” och ”dem” blir allt politiskt, t.ex. bärande av mask i en pandemi, poströster trots att de använts under lång tid utan problem i såväl republikanskt som demokratiskt styrda stater, påtryckningar på justitiedepartement att undersöka politiska motståndare och parti-taktiska hänsyn till utformandet av en folkräkning.

Det som av många beskrivs som den misslyckade statskuppen den 6 januari i år kommer att bli den bestående symbolen för Trumps och det Republikanska partiets drift mot en auktoritär ideologi. Även om Republikanerna förlorade såväl presidentskapet som majoriteten i Senaten, så är de den dominerande politiska kraften på delstatlig och lokal nivå. I många fall använder de den legitimt vunna politiska makten sedan till att försöka ändra spelreglerna så att det egna partiet kan försäkra sig om nya valsegrar och därmed fortsatt maktinnehav.

Prioritet för den nye presidenten är att få bukt med pandemin genom att påskynda vaccineringen och på så sätt få igång ekonomin, öppna skolor och normalisera livet för medborgarna. Lyckas han med detta så är hans och Demokraternas chanser i mellanårsvalen 2022 goda. Men de kan inte räkna med någon hjälp från Republikanerna som kommer att göra allt för att förhindra att Biden kan omsätta sina ideer i praktisk politik. Givet att Demokraterna bara har en hårsmal majoritet i såväl Representanthuset som i Senaten och att det finns olika grupperingar inom partiet, så måste Biden utföra en delikat balansgång för att få igenom sina ambitiösa förslag. Demokraterna har dock redan fått igenom sitt stora ekonomiska hjälpprogram och nu väntar en stenhård kamp beträffande deras lagförslag rörande rösträttsreformer och ökade infrastruktursatsningar.

Det faktum att tiotals miljoner amerikaner accepterar lögnen om valfusk och helt okritiskt bejakar allehanda konspirationsteorier samt ställer sig bakom rent odemokratiska metoder för att se sitt parti vinna val är det stora grundläggande problemet i amerikansk politik och i hela samhället. Är ”Trumpismen”, en auktoritär nationalism, skapad av Trump, vilket i så fall skulle innebära att den är ett temporärt fenomen eller är det så att den har funnits latent i befolkningen och det var Trump som väckte den till liv och gav den en speciell form?

Tohmas Karlsson