Zlatan Ibrahimovic får ursäkta. Jag tillhör inte hans gränslösa beundrare. I mina ögon är han inte någon gud, han är inte ens min idol. Trots att det finns all anledning att ge honom ett erkännande för hans sportsliga meriter.

Inte heller framgångsrika människor i affärslivet eller kulturbranschen är mina främsta förebilder. Därmed inte sagt att jag inte respekterar deras kunnande och kompetens. Ja, jag kan självklart också önska att jag haft många av deras positiva egenskaper som jag själv saknar. Det finns många vi skulle vilja efterlikna. För vem vill inte lyckas i livet och bli en förebild för andra?

Ändå är det människor som inte prioriterar sig själva och sin egen karriär som jag beundrar mest. Exempelvis eldsjälarna som engagerar sig för hemlösa i Hässleholm, och ungdomarna som går en utbildning för att bli social- eller biståndsarbetare. Varför väljer en del människor att lägga energi på det när det i regel leder till idéellt eller lågavlönat arbete?

Är den enkla förklaringen att de har hjärtat på rätt ställe?

Jag är övertygad om att ett land, ett samhälle och en civilisation är helt beroende av att vi ställer upp för varandra. Det gäller i synnerhet när det handlar om samhällets mest utsatta. Jag tar helt avstånd från devisen: ”Sköt dig själv och skit i andra”.

Därför blev jag förskräckt när jag hörde ett kommunalråd, från en av Stockholms rikare förorter, kommentera ett lokalt tiggeriförbud. Det jag hakade upp mig på var inte sakfrågan, tiggeriets vara eller icke vara, utan de värderingar kommunalrådet sade sig försöka förmedla till sina barn: ”Jag har på något sätt lärt dem att ignorera dem som ligger på gatan.”

Tänk om alla skulle tänka så! Hur ska kommunalrådet då lyckas rekrytera folk till socialförvaltningen och omsorgen? Om alla barn skulle uppfostras så får Hemlösa i Hässleholm problem med att rekrytera nya frivilliga. Samma brist lär bli följden för det så kallade civilsamhället, och alla ideella organisationer.

Vår grundinställning måste vara att inte neka en medmänniska något gott när vi har möjlighet att ge henne den hjälp hon behöver. Det är på den grunden vårt välfärdssamhälle vilar. Men även på det personliga planet bör vi väl vara öppna för att ge en medmänniska en hjälpande hand?

Jag vet. Alla kan inte hjälpa alla. Men alla kan hjälpa någon. Dessutom kan man diskutera hur stödet ska ges. En dag kan även kommunalrådet behöva din, min eller samhällets hjälp, exempelvis på sjukhuset eller i åldringsvården. Den hjälpen ska han inte behöva tigga om för att få. Och om han tvingas avgå från sina politiska uppdrag så ska han givetvis inte behöva vara rädd för att hamna på gatan.

Urban Önell

Glöm inte att stödprenumerera på Frilagt! Det är frivilligt, men om många hjälps åt med ett stöd på förslagsvis 50 kronor per månad kan tidningen leva vidare och utvecklas.

Bankgiro:597-6535
Konto:8403-8, 33 403 635-7
Swish:0708938399
Kontakt:prenumeration@frilagt.se