Frilagt publicerar en helt nyskriven novell av Gay Glans, författaren och kulturjournalisten från Tyringe, som numera är bosatt i Lund.

Det är nog dags nu, kallar han sin text. Den tar upp ett alltid aktuellt tema, om hur vi bör – och inte bör – agera i gränslandet mellan liv och död. Något som det är viktigare än någonsin att reflektera kring, då vi befinner oss mitt i en pandemi.

Frilagt har tidigare publicerat Gay Glans roman Isvaken, som följetong. Den utspelas i Göinge under 1670-talet när svenskar och danskar slogs om makten över Skåne. Gay Glans beskriver de svåra lidanden som drabbade civilbefolkningen, som ofta glömts bort i traditionellt historieberättande. Den går fortfarande att läsa här.

Urban Önell

Det är nog dags nu

”Hur illa är det?”

”Vi tror inte hon klarar natten.”

”Är hon fortfarande hemma?”

”Jo, personal från ASIH tar hand om henne?”

”ASIH?”

”Avancerad sjukvård i hemmet. De är helt fantastiska. Mor vill absolut få avsluta sitt liv här hemma. Kommer du?”

”Givetvis, jag skall prata med min chef först. Om två timmar är jag hemma.”

”Så fort som möjligt, detta får du inte missa i varje fall.”

”I varje fall; vad menar du?”

”Att du måste skynda dig om du vill träffa mor innan hon lämnar oss.”

”Trodde du något annat?”

Hon svarar inte utan avslutar telefonsamtalet med ett kort hej. Varför så skuldbeläggande, tänker han, till och med när vi är på väg att bli föräldralösa?

Ett par år efter faderns död anklagade systern honom för att inte bry sig om deras sjuka och åldrande mor.

”Var har du fått det ifrån?” frågade han irriterat.

”Efter pappas död har jag haft kontakt med mor varje dag. Det kan man inte anklaga dig för precis. Hon har sagt ett och annat som att,,.”

Ilsket avbröt han henne och frågade varför hon ljuger. ”Du har kanske inte förstått det, men min situation är annorlunda än din. Du är förtidspensionär för något jag inte vet vad. Och du har varken barn eller barnbarn, vilket jag har plus att jag har ett heltidsarbete.”

”Nu är du elak.”

”Elak? Vem? Inser du vad som krävs av mig som pappa, make och morförälder? Du kanske inte vet det, men min dotter separerar från sitt ex, han är inte klok, terroriserar både henne och oss.”

”Sluta.”

Han tystnade, systern kved, snöt sig med en pappersnäsduk. ”Förlåt mig, det var dumt”, sa han och förbannade sig själv för att han använde det mest kränkande argumentet, att systern och hennes man inte lyckats få barn. Hur dum är jag? tänkte han när hon istället för att ta mot hans ursäkt sa att: Nu slutar vi.

”Förlåt. Jag menade inte det jag sa.”

”Det gjorde du säkert”, svarade hon och lämnade rummet. Efter det ingick de en tyst överenskommelse att lägga aversionerna dem emellan på is för att inte oroa sin allt mer vårdkrävande mor

Det är novemberdisigt, trafiken är intensiv utan köbildning. Han försöker koncentrera sig på nyheterna. Det går dåligt. Hans bröder och syster sitter redan hos modern.

Efter faderns bortgång kände han ett starkt behov att prata med sin mor om sina första år i livet. Det kan vara för sent när som helst. Jag har nog inte alltid varit en bra son, tänkte han. Ett viktigt frågetecken rätades ut när han tog mod till sig och frågade modern om det stämde att hon tänkte göra abort när hon väntade honom. I många år hade han dröjt med frågan, rädd för svaret han skulle få.

Modern stirrade förfärad på honom. ”Var har du fått det ifrån?” utbrast hon. Inte argt, inte skuldbeläggande, utan med förtvivlan i rösten eftersom hon förstod att det har suttit som en tagg i hennes son i många år.

”När jag var elva år sa pappa att jag egentligen inte skulle funnits, att läkarna fruktade för ditt liv och att du därför skulle abortera mig. Men ni ändrade er i sista stund.”

”Sa pappa det, till dig som liten pojke?”

”Hhhmmm, när vi gjorde vid mitt pojkrum.”

”Se mig i ögonen,” svarade modern, ”det stämmer att mina graviditeter var svåra. Jag behövde sjukhusvård och hemhjälp under lång tid. Läkaren och pappa var oroliga att jag inte skulle klara ett barn till. Men jag sa bestämt nej till abort. På den tiden fick man abort bara om moderns liv var i fara.”

Tårögt sa modern att han måste tro henne: ”Du var lika väntad och älskad som ni alla fyra var.”

En kort tystnad följde, de tog varandras händer. Rörd sa han att han trodde henne.”Om jag kunnat, skulle jag inte förebrå dig om du gått med på abort. Efter pappas död blev det viktigt att veta hur det förhöll sig. Inte en enda gång frågade han hur jag mådde efter att han hade berättat för mig.”

”Om jag kunde begripa varför. Det stämde ju inte. Stackars dig.”

Efter samtalet fanns inga frågetecken kvar mellan mor och son. I förvissning om att det fortfarande är så kör han till moderns dödsbädd drygt tio mil hemifrån. Han är inställd på en svår kväll och natt.

Att utgången är given bekräftar den förtroendeingivande sjuksköterskan.

”Hur lång tid har hon kvar?”

”Det är svårt att veta. Läkaren som var här strax innan du kom sa att det kan vara över om någon timme eller ett dygn. Er mor har ett starkt hjärta trots sin underliggande sjukdom. Det kan göra processen längre än för de flesta i hennes situation”.

”Jag förstår.”

”Är du orolig att hon har det svårt.”

”Ja.”

”Jag kan förvissa dig om att hon inte lider. Hon får all den hjälp hon behöver.”

”Tack”, svarar han, ”Jag och mina syskon är oerhört tacksamma för era insatser.”

Syskonen skiftas om att vaka under kvällen och natten. Två åt gången, en på var sida om moderns säng, de håller hennes händer, pratar med henne i förhoppning om att hon förstår att hon inte är ensam i den svåra stunden.

”Tror du att hon hör oss?” frågar han systern som med böjt huvud sitter vid den motsatta sidan av sängen.

”Vet inte, hon drömmer nog om oss när vi var små.” Hon vänder sig mot modern och säger i en något högre samtalston: ”Kära mamma, jag är så glad att du har varit min mamma.” Själv nickar han instämmande och viskar i förhoppning att modern hör honom: ”Jag också.”

Personalen, för tillfället en undersköterska och en sjuksköterska, ger modern smärt och ångestdämpande medicin, fuktar hennes läppar. Allt för att övergången mellan liv och död skall ske så lätt som möjligt. När hon inte behöver personalens insatser sitter de på var sin en stol invid dörren.

Systern fixerar broderns blick, hennes ögon svartnar, det ser han.

”Hur är det, tänker du på något särskilt?”

”Inte mer än att jag hoppats att du skulle gjort det klart mellan dig och mor. Hon skulle behöva det nu.”

”Vad menar du?”

”Att du sällan hörde av dig gjorde henne ledsen.”

”Om du inte visste det så har mamma och jag haft många bra samtal efter pappas död.”

”Inte vad hon sa till mig.”

”Antyder du att jag ljuger?”

”Du har inte gjort många knop sen hon blev änka och sjuk.”

”Vad vet du om det?”

”Vet du vad jag tycker du skall göra?” kontrade hon.

”Nej, vad?”

”Avstå din del av arvet. Arvet blir inte stort, men med den kompenserar du oss för allt vi har gjort och kommer att göra inför bodelningen och begravningen. För du lär inte lägga två strån i kors för att hjälpa till.”

Han reser sig, benen är på väg att ge vika, tar stöd av byrån. Med väsande röst säger han: ”Och det säger du inför mor som ligger och dör. Tänk om hon hör dig?” Hon svarar inte varpå han lämnar rummet och går in på toaletten. Han ser sig i spegeln; jag har varit en dålig son, det är vad hon påstår, tänker han och baddar ansiktet med vatten, lägger sig på sängen i pojkrummet och ringer sin fru.

Prästen kommer på besök. Håller moderns hand, ber en bön. Trots att brodern är tvivlande i sin tro deltar han i bönen tillsammans med prästen och syskonen. Det känns bra då han vet att modern har stort förtroende för prästen. Hans lugn inger också honom förtröstan inför det oundvikliga och han tycker sig se ett litet men ändock märkbart leende på moderns läppar.

På morgonen lever hon fortfarande. När nattpersonalen lämnar över till dagpersonalen placerar sjuksköterskan en broschyr på köksbordet. Hastigt granskar han den, tar med den till pojkrummet, lägger sig på sängen och läser: Att tänka på vid en nära anhörigs dödsbädd.

Han skummar genom texten men fastnar för några rader som han med gråt i halsen upprepar: Det är inte ovanligt att familjekonflikter kommer till ytan när en nära anhörig ligger för döden. Lägg dem åt sidan och fokusera på den döendes behov.

Halvtimmen senare knackar det på dörren. Mellanbrodern öppnar och ber honom komma: ”Vi tror det är dags nu.”

Gay Glans