INSÄNDARE. Det var en gång en Skolfröken som förblivit ogift trots att hon i sin ungdom utövat viss dragningskraft med sitt kritvita leende och sin otvungenhet och kunnat erbjuda goda äktenskapliga villkor med en rejäl hemgift. Hågade friare fattades inte och Skolfröken tyckte hon kunde välja och vraka och försmådde högmodigt mången giftaslysten yngling.

Men tiden gick och Skolfröken började bli lite bedagad och till åren kommen och detta tillsammans med den ständigt krympande hemgiften avskräckte mången på friarstråt. Hon var inte längre något attraktivt äktenskapsalternativ för begåvad, giftaslysten ungdom.

Skolfröken blev med tiden så utarmad att hon utackorderades till lägstbjudande och slutligen tillföll hon kommunen som fattighjon.

ANNONS

Hennes nya fosterföräldrar lät snålhet bedra visheten och unnade inte Skolfröken fullvärdig kost. Till sist var hon så utmärglad att hennes hud stod spänd som trumskinn över kotor och ben. Äktenskapsinviter uteblev nu helt och man såg inte skymten av en friare. Ja, ni vet hur karlar är – de vill ha lite kött på benen.

De kommunala fosterföräldrarna började bli desperata i sin strävan att få Skolfröken bortgift – men se det fick inte kosta något.

Mycket möda lades i stället på att stajla om henne. Det kommunalgråa håret tonades i trendig nyans och permanentades i förföriska slingor. Ansiktslyftningar utfördes, rynkor igenspacklades och silikon injicerades i förtorkade läppar och insjunkna bröst. Vid en hastig blick såg nu det helrenoverade kvinnfolket riktigt trint och snarfagert ut.

Man startade också en verbal drive för att ett höjande av skoläktenskapets status: ”det skulle bli fint att vara gift”, ” så att den nyförmälde långsiktigt uthärdade i det äkta ståndet”. Och för att locka ytterligare fän in i skolfållan införde man möjligheten att bli ” Förste gemål” i ett polygamt narrspel.

Emellertid, tänkbara friare inspekterade misstroget den artificiella uppenbarelsen och slog bakut när de närmare synat kjoltyget i sömmarna. De hade dessutom hört rykten om tumultartade samlevnadsförhållanden med ett hår av hin och hennes exempellöst ostyriga ungar som ledde till nervsammanbrott i närtid alternativt åldrande i förtid.

Men Skolnomenklaturan knöt med sedvanlig optimism stora förhoppningar till projektet för framtida skoläktenskap och tog ut framgången i förskott med slösande brakmiddagar på lyxrestauranger, där de smorde kråset på skattebetalarnas bekostnad.

Men bortom stim, glam och festivitas, tornade sig ett för Sveriges framtid olycksbådande bergmassiv upp:

Glasberget – till trängsel fyllt med ogifta fröknar.

Per Leif Christensen
Författare