INSÄNDARE. Vårt demokratiska system är kidnappat av yrkespolitikerna. På alla nivåer nomineras kandidater bakom stängda dörrar. Där premieras lojalitet, släktskap och andra kontakter. Att lojalt hålla på partilinjen belönas med succesivt avancemang på kommunal-, regional- och riksdagsnivå. För de trogna lockar en generaldirektörsplats eller landshövdingeplats eller varför inte en plats i Bryssel som parlamentariker eller kommissionär. Även ambassadörsposter vikts numera för avdankade politiker. Förutom prestigen i uppdragen tillkommer höga ekonomiska ersättningar som helst ska hemlighållas.

Med direkta personval skulle kadern av yrkespolitiker kunna få en rejäl utmaning. Personval skulle kunna få in kompetenta personer med erfarenhet från bl.a. näringslivet. Men som det nu är måste en kandidat först och främst ha satts upp på ett politiskt partis valsedel. Kompetenta ”outsiders” göre sig icke besvär, det ser yrkespolitikerna till eftersom det är de som styr det inre politiska arbetet, och därmed även nomineringar till vallistorna. Endast de översta namnen (yrkespolitikerna) blir i praktiken valbara. Visserligen kan väljarna sätta ett kryss för vilken kandidat som helst på en valsedel men det är mest för att ge sken av att kunna byta ut någon av ”yrkesrävarna”. I praktiken sitter dessa säkert.

Vilka är då dessa yrkespolitiker? Om vi för enkelhets skull håller oss till de tre ledande yrkespolitikerna i Hässleholms kommun (kommunalråden) så kan man utan överdrift säga att ingen av dem har erfarenhet av att leda någon större organisation eller större företag. De är inte entreprenörer och har inte haft arbetsgivaransvar eller några höga poster i näringslivet. Ledarskapet lyser med sin frånvaro samtidigt som de klamrar sig fast vid sina arvoden som vida överstiger den lön som en självförsörjning utanför politiken skulle innebära. Egentligen kvittar det om deras parti förlorar i något val. De tidigare styrande sitter ändå kvar på oppositionsplatserna och arvodena fortsätter att trilla in. På sikt hägrar politikerpensionerna.

Gång på gång slängs det fram kostsamma löften som när yrkespolitikern Hanna Nilsson (SD) ”sätter maten i halsstrupen” när inte lönerna höjs inom omsorgen (NSk 2020-08-01). Även yrkespolitikern Karin Axelsson (M) har gjort liknade uttalanden (NSk 2020-07-31). Därmed har de slagit undan benen för gängse löneprocesser mellan arbetsgivare och personal, samtidigt som de som yrkespolitiker naturligtvis inte pekar ut vad som ska tas bort för att få ekonomin i balans. Bara lova och lova tycks vara modellen.  

Björn Widmark, Folkets väl

ANNONS