INSÄNDARE. Tänk så mycket bättre, rimligare och sannare vi hade det i Sverige när hela folket fortfarande var representerat i politiken! Alltså på folkstyrets tid. Fram till 1970-talet. På den tiden var det en fullständigt självklar sak för alla berörda att det fanns en gräns för vad de olika församlingarna och befattningshavarna hade ansvar för och skulle syssla med. Det var bara att slå upp och läsa i lagen. När arbetarklassen fortfarande fick vara med fanns det dessutom en gräns för vilka bluffnummer medelklass och borgarklass kunde komma undan med i politiken utan att bli ertappade. Vad jag tänker på? Jag har ett strålande och alldeles färskt exempel här. Tre lommaliberaler har just gjort ett utspel i invandringsfrågan (NSk 16/7). Rubriken lyder: ”Sverige behöver en långsiktig politik”. Lägg alltså först och främst märke till att rubriken inte säger ett ord om vad artikeln egentligen ska handla om, nämligen invandringen… Eller rättare sagt om lommaliberalernas missnöje med invandringspolitiken. Lommaliberalerna skriver att ”Sverige” behöver – oklart hur och varför, i alla fall för ”Sveriges” del – en ”långsiktig migrations- och integrationspolitik som är hållbar över tid”. Ja, ni ser ju själva: Författarna fattar tydligen sak och ord så dåligt att de inte ens märker att de upprepar sig. Författarna skriver i alla fall, fast de hakar upp och dummar sig redan i anslaget, att Lomma kommun just bestämt att när de statliga pengarna för en ”flyktingfamilj” tar slut efter två år ska Lomma kommun i fortsättningen kunna säga upp dem från deras hyreskontrakt. Om de alltså inte kan betala själva, vid det laget. Det kan de i regel inte. Flyktingfamiljerna alltså. De måste alltså flytta. Och då blir följden att de hamnar i det artikelförfattarna kallar ”icke-permanenta bostadslösningar”. Och det är inte bra, tycker lommaliberalerna – fast de ju som liberaler inte borde ha något emot att ”marknad” får råda… Enligt lommaliberalerna hamnar de här familjerna troligtvis i Malmö och liknande, i ett ”utanförskapsområde”. Barnen måste lämna sina skolor och sina ”föreningar”. Och då kan ”integrationen” inte få så sitt vanliga lyckliga förlopp, menar de. Lommaliberalerna säger sig sakna ”en plan”. En ”nationell” plan, till och med. En plan med vars hjälp kommuner kan tvingas att ”hjälpas åt med integrationen”. På folkstyrets tid skulle man utan vidare ha tagit lommaliberalernas problem och lösning och lagt dem till handlingarna utan åtgärd. Och varför? Därför att svenskarna på den tiden inte brydde sig om folk i nöd? Inte alls. Folkstyrets politiker var demokrater. De visste att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” – och inte från FN, UNHCR, Dagens Nyheter eller en kluven liberals stackars blödande hjärta. De visste att de hade ansvar för sina egna och grannarnas ungar; inte för all världens ungar överallt och varsomhelst. Och de visste – i alla fall de av dem som tillhörde arbetarklassen och hade fått en duvning i klassförhållandena i Sverige – att medelklassare vilka, som de här tre lommaliberalerna, ordar vitt och brett om andras barn och ”lika chanser för alla” bara bluffar fräckt, eftersom medelklassare i regel inte bryr sig om någon annan än sig själva och sina egna konkurrensvillkor och i regel strävar efter raka motsatsen till ”lika chanser”, nämligen ytterst olika villkor, klassklyftor – till egen fördel och andras nackdel.

Mats Loman, Bjärnum

ANNONS