De senaste decenniernas tilltagande globalisering med en ökad specialisering i världsekonomin har medfört växande inkomster och inneburit att över en miljard människor har lyfts upp ur extrem fattigdom. Den ökade interdependensen mellan olika länder har dock inte bara lett till fördelar. Vi har också blivit mer och mer beroende av varandra och därmed utsatta för allehanda risker. Det senaste exemplet är den pågående coronaviruspandemin som har sitt ursprung i Kina. Det är den största pandemin sedan spanska sjukan som 1918 – 20 skördade mellan 50 och 100 miljoner offer.

Den pågående krisen kastar ett avslöjande ljus på ett flertal aspekter i våra samhällen. Hur sårbara är egentligen våra moderna bekväma samhällen? Hur kan vi bäst möta krisen? Vilka avvägningar måste göras? Hur stora blir kostnaderna och hur ska de fördelas mellan olika grupper i samhället?

En fråga som ställts är om botemedlet, i form av nedstängning av stora delar av ekonomin, är värre än själva sjukdomen? Kanske är det så att nedstängningen av ekonomin och den därmed följande arbetslösheten, som i sin tur leder till inte bara finansiella förluster utan också många sociala problem såsom missbruk och depressioner, är ett för högt pris att betala? Det är en högst berättigad fråga men konflikten mellan ekonomin och hälsan är, åtminstone delvis, konstlad. Det finns många osäkra faktorer i den nuvarande situationen men orsaken till krisen är i alla fall klar. För att hållbart få igång ekonomin igen måste man först och främst se till att lösa orsaken till nedstängningen av ekonomin och det innebär i sin tur att det viktigaste är att få bukt med pandemin. Förutom kanske på väldigt kort sikt råder det ingen motsägelse mellan att bekämpa pandemin och att rädda ekonomin.

Ur ekonomisk synpunkt är coronapandemin att likna vid en naturkatastrof som drabbat oss. Vi vet att det är en tillfällig störning och att många företag och dess anställda kommer att drabbas hårt under tiden som ekonomin är mer eller mindre nedstängd. Det gäller att undvika negativa långsiktiga konsekvenser såsom konkurser och långtidsarbetslöshet och risken att människor förlorar kontakten med arbetsmarknaden. De som drabbats har gjort det utan egen förskyllan och det är därför ur såväl rättvise- som effektivitetssynpunkt befogat att staten går in med kraftiga åtgärder för att minimera kostnaderna för speciellt mindre företagare och utsatta grupper.

Många svåra avvägningar i form av vilka restriktioner som bör tillämpas och i vilken takt de kan avvecklas återstår. Sverige utgör ett intressant experiment med mycket liberalare restriktioner än nästan alla andra länder. I skrivande stund, slutet av april, är antalet döda i Sverige mångfalt högre än i våra nordiska grannländer.

Antalet döda och sjuka beror inte bara på sjukdomen i sig utan också på hur väl hälso- och sjukvård fungerar. Dessutom ska man inte glömma bort att det sociala skyddsnätet är av stor betydelse. Det svaga skyddsnätet i USA gör bekämpningen svårare då många utan arbetslöshetsunderstöd och sjukförsäkring känner sig tvingade att gå till arbetet även när de är sjuka. Men hur stora de totala kostnaderna, ekonomiska, hälsomässiga och sociala, blir lär vi inte kunna säga något om förrän tidigast om ett år om ens då.

Ett kan vi vara säkra på och det är att den pågående coronakrisen inte kommer att vara den sista. Vilka lärdomar kan vi dra för att vara bättre rustade i framtiden? Krisen kommer att få följder på både kort och lång sikt.

Kortsiktigt är frågan hur snabbt ekonomin kommer att återhämta sig. Kommer den att relativt snabbt, inom ett par kvartal, komma tillbaka till nivån före krisen eller kommer det att bli en mera utdragen process? En del tror eller hoppas att ekonomin kommer att studsa tillbaka snabbt när människor äntligen kan arbeta och konsumera igen och ett uppdämt konsumtionsbehov kan sätta fart på ekonomin. Mot det talar att det nog kommer att råda en ganska stor osäkerhet om smittspridningen och ett eventuellt återfall en längre tid och att många kommer att vara återhållsamma med konsumtionen och i stället sparar extra för att vara bättre rustade nästa gång. Företag tvingas också lägga om sina rutiner med ökade kostnader som en följd och en kvarvarande osäkerhet påverkar även investeringarna negativt. Staten kommer att öka sin skuldsättning rejält och tvingas därmed vara restriktiv med sina utgifter.

På längre sikt gäller det att göra såväl ekonomin som samhället i stort mera robust gentemot olika störningar som pandemier eller andra katastrofer. Det är högst troligt att företagen kommer att se över sina nätverk av underleverantörer (så kallade supply chains) och att staten måste ha en bättre krisberedskap för olika hot mot den nationella försörjningen av kritiska material och produkter.

Vikten av ett robust hälsovårdssystem kommer att förstärkas. Man måste räkna med en viss överkapacitet inom sjukvården och vissa andra kritiska sektorer. En ökad robusthet kommer att medföra ökade kostnader men det är nog ett pris de flesta är villiga att betala.

En intressant fråga är hur globaliseringen påverkas. Å ena sidan kommer det nationella att betonas när det gäller självförsörjning och nationell säkerhet. Å andra sidan är ett förstärkt internationellt samarbete i form av internationella institutioner (FN, WHO) nödvändigt såväl när det gäller att övervaka internationella hot som att koordinera produktion och efterfrågan på olika kritiska produkter. En mycket viktig aspekt är det ökade behovet av forskning och utveckling när det gäller testning, behandling och framställning av vacciner. Detta kan enbart uppnås genom ett internationellt forskningssamarbete mellan nationella regeringar, internationella institutioner, universitet samt privata organisationer.

Tohmas Karlsson