– Det finns risk att medierna blir megafoner åt myndigheter och det är till viss del bra, sa Medieombudsmannen Ola Sigvardsson i radio P4 Kristianstad i påskhelgen.

Jag hajade till. Ska vi alla bli språkrör för Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten? Inslaget handlade om hur medierna skött rapporteringen om coronakrisen och poängen var att medierna har ett samhällsansvar i en krissituation. Det innebär både att ge korrekt allmän information och att granska och avslöja missförhållanden. Ola Sigvardsson utvecklade senare resonemanget i tidningen Journalisten där han betonade att megafonmodellen inte får dominera.

Men vissa journalister verkar faktiskt se som sin uppgift att vara myndigheternas språkrör snarare än att kritiskt granska det som sker. En del uppmanar uttryckligen till att inte kritisera exempelvis Folkhälsomyndigheten och stämmer in när myndighetspersoner varnar för så kallade fake news och desinformation, med förtydligandet att det är farligt att rubba människors tillit till samhällets institutioner. Sådan samhällsskadlig information kan komma från utländsk makt som vill destabilisera det svenska samhället. Den känns bland annat igen på att den identifierar brister i samhället och lyfter fram dem.

Som granskande journalist reagerar jag instinktivt negativt på den sortens budskap. Mitt främsta uppdrag är ju just att gräva fram – identifiera – brister och missförhållanden i samhället och ge dem uppmärksamhet. Förhoppningsvis leder sådana avslöjanden i förlängningen till bättring. Att kalla nyheter man inte gillar för fake news är också ett känt sätt att flytta fokus från makthavares brister eller oegentligheter. De som anser journalistik farligt är oftast de som riskerar att förlora makt eller pengar på att missförhållanden avslöjas.

Frilagt kommer aldrig att bli någon megafon.

Jag vill hävda att den granskande journalistiken är viktigare än någonsin i en krissituation. Nu kan nya risker uppstå, exempelvis att sjuka människor inte får den vård de har rätt till när intensivvården hårdprioriterar och det saknas syrgas i omsorgen, att brister i arbetsmiljön inom vård och omsorg nonchaleras, att myndigheter mörkar väsentlig information eller att orättvisor uppstår på olika nivåer i samhället. Det är givetvis helt nödvändigt att granska sådant.

Ett exempel är Socialstyrelsens uppmaning till läkare inom äldrevården att göra bedömningar över telefon istället för vid besök. SVT uppmärksammade för några dagar sedan att coronasmittade 81-årige Jan i Stockholm enligt sin journal inte fick sjukhusvård på grund av riktlinjer om prioriteringar. Istället beslöt läkaren, utan att träffa patienten, om palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede. Efter sonens protester avbröts den vården, dropp sattes in och Jan började sakta må bättre.

Folkrättsforskaren Katinka Svanberg är kritisk till att de äldre inte skyddas bättre. Hon anser att den svenska staten bryter mot folkrätten genom att, i motsats till de flesta andra jämförbara länder, inte införa bindande restriktioner för att rädda så många som möjligt från covid-19. Hon vänder sig emot talet om så kallad flockimmunitet som skulle göra en majoritet av befolkningen immun. Inga tester har dock hittills visat att covid-19 ger varaktig immunitet och WHO varnade på lördagen för så kallade immunitetspass som vissa länder vill införa.

I en debattartikel i Göteborgsposten den 23 april hänvisar Katinka Svanberg till FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som förpliktigar staterna att förhindra epidemier och skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Även Europakonventionen, som fungerar som lag i Sverige, ger rätt till sjukvård och förbjuder diskriminering.

– Svenska statens sanktionslöshet mot pandemin, trots medvetenhet om att det saknas beredskapslager av medicin och skyddsutrustning, är ett brott mot rätten till liv i EKMR (Europakonventionen för mänskliga rättigheter). Detsamma gäller om sårbara grupper prioriteras bort, för att medicin och utrustning inte räcker till, skriver Katinka Svanberg.

Frilagt har skrivit flera granskande artiklar om pandemin. Vi var först med att skriva om att hemtjänstpersonal kan få vårda coronasmittade som inte bedöms klara sjukhusvård. Vi avslöjade att Hässleholms kommun fått besked om att Region Skåne prioriterade bort provtagning på äldreboenden på grund av brist på provtagningsutrustning, något som också skett i andra regioner och senare tagits upp av flera riksmedier.

Ofta är det svårt att få ut information om pandemin från ansvariga myndigheter. Frilagt har fortfarande inte fått någon kommentar av regionens smittskyddsläkare, trots att det nu är drygt en månad sedan vi skrev om saken. Pressavdelningen meddelar att smittskyddsläkarna har mycket att göra och bara hinner svara på mejl, men att även det kan ta tid. Det är helt oacceptabelt, utifrån grundlagens offentlighetsprincip som säger att inte bara handlingar ska lämnas ut skyndsamt. Ansvariga ska också skyndsamt svara på frågor. Tur är i alla fall att det finns fler granskande journalister som krävt svar och fått några andra regioner att kommentera problemet, inklusive risken för att det leder till missvisande statistik.

Frilagt har, liksom andra medier, nekats kommunvisa siffror på smittade och döda med hänvisning till patientsekretessen. På vilket sätt dessa siffror skulle kunna röja sekretessen har dock ingen lyckats förklara. För ett par veckor sedan gick det plötsligt bra. Hässleholms kommun har inte heller längre något emot att ge besked om antalet bekräftat smittade inom omsorgsförvaltningen i Hässleholms kommun, dock inte per boende. Men när Frilagt begärde ut samma uppgift från Region Skåne gick det inte – på grund av patientsekretessen. På andra håll i landet är motsvarande uppgifter ibland offentliga, ibland inte. Lagen måste väl vara densamma i hela landet och oberoende av om en konstaterat smittad person vårdas inom kommunens omsorg eller på sjukhus? Frågan är också hur smittskyddslagen efterlevs. Covid-19 är klassad som samhällsfarlig och anmälningspliktig sjukdom. Det är svårt att anmäla om man inte testar. Smittspårning ska också ske, men det verkar ha upphört.

Nu har provtagningen i Skåne kommit igång igen, men utebliven provtagning är givetvis en anledning till förhållandesvis låga siffror när det gäller antalet bekräftat smittade. Även dödstalen kan bli missvisande om människor inte testas och dödsfallsintygen inte anger covid-19. I vilket fall blir det en eftersläpning. En sådan finns redan i Folkhälsomyndighetens dagliga statistik på grund av att information om dödsfall inte når fram samma dag. För att få rätt bild behöver man alltså följa upp statistiken i efterhand.

Slutsatsen blir att vi inte bara kan lita på information från en myndighet. Vi måste ta del av flera källor, helst både svenska och utländska, för att få en bredare kunskap om situationen.

Frilagt behöver ditt bidrag för att kunna fortsätta granska. Glöm inte att betala din stödprenumeration!

Berit Önell

Här kan du stödja Frilagt:
Bankgiro: 597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399
Kontakt: prenumeration@frilagt.se