Riksrättsåtalet mot president Trump slutade med att han, på båda åtalspunkterna, blev friad av den republikanska majoriteten i senaten. Mera intressant, om än inte oväntat, var att republikanerna vägrade att ens kalla vittnen, till exempel den förre säkerhetsrådgivaren John Bolton, eller att inhämta ytterligare information. I själva sakfrågan råder det knappast något tvivel om vad han gjort, men republikanerna vågade av olika skäl ej stå upp emot Trump eller ens ifrågasätta hans motiv. Trumps advokater argumenterade till och med att presidenten kan göra vad som helst så länge han själv anser att hans åtgärder ligger i det allmännas intresse. Om man tar den åsikten på allvar skulle presidenten i praktiken stå över alla lagar.
Grundläggande för det politiska systemet i USA är den så kallade maktdelningsprincipen. Den innebär att den politiska makten delas mellan kongressen (lagstiftande), presidenten (verkställande) och högsta domstolen (dömande). Under de senaste decennierna har det skett en förskjutning av makten från kongressen till presidentens fördel. Denna utveckling påbörjades långt innan Trump blev president men har nu accelererats till den grad att kongressen (republikanerna) helt har underordnat sig presidenten och därmed har satt maktdelningsprincipen ur spel.
Senatorer är valda på 6 år just för att vara immuna mot rådande opinionsvindar och påtryckningar. Dessutom är de allra flesta senatorer ekonomiskt välbeställda och med utmärkta kontaktnät som de allra flesta människor enbart kan drömma om. Vad vore det värsta som kan hända dem? Förlora sin senatsplats. Knappast en katastrof, varken ekonomiskt eller socialt. Om inte ens dessa senatorer vågar stå upp för grundläggande demokratiska principer då ser det mörkt ut demokratins fortsatta utveckling i USA. En senator, Susan Collins från Maine, sa efter frikännandet att Trump nu hade lärt sig en läxa. Inget i hans liv och beteende, varken före eller efter att han blivit president, tyder dock på det. Efter att ha överlevt både Muller-utredningen och nu ”frikännandet” i senaten, så känner sig Trump stärkt i sin uppfattning att han i princip kan göra vad vill. Det är helt klart att republikanerna har givit honom helt fria tyglar och inte kommer att hindra honom oavsett vad han gör.
Trump har redan börjat hämnas på vittnen och politiska motståndare från riksåtalet med flera avskedanden och omplaceringar. Han fortsätter sina attacker på de demokratiska institutionerna genom att helt öppet kritisera domstolarnas beslut och enskilda jurymedlemmar. Skulle Trump bli återvald, vilket är ganska troligt med tanke på demokraternas interna splittring, kommer med all sannolikhet de auktoritära tendenserna att ytterligare förstärkas. Utvecklingen i USA under Trump uppvisar många av de drag som kännetecknar auktoritära länder, till exempel attackerna på den fria pressen, kritiken av domstolarna och den systematiska spridningen av desinformation.
Ett visst hopp kan dock skönjas genom de tjänstemän och diplomater som visade stort mod och civilkurage då de trädde fram och vittnade mot Trump i riksrättsåtalet tidigare i år. I synnerhet Fiona Hill, före detta Rysslandsexpert i regeringen, imponerade genom sitt sakliga vittnesmål. Hennes och flera andras rakryggade uppträdande står i bjärt kontrast till alla de republikaner som vänder kappan efter vinden och vägrar att kritisera Trump oavsett vilka bevis som läggs fram.
Man kan dock inte bara skylla på fega politiker som vänder kappan efter vinden. Det är varje enskild medborgares plikt att påtala och försöka motverka odemokratiska tendenser i samhället både i stort och smått. Inte minst vilar ett stort ansvar på en fri press att våga kritisera de politiska och ekonomiska makthavarna och ta upp obekväma frågor som inte får överlämnas till extremister och populister som får sin näring från problem som lämnas olösta av samhället.
Tohmas Karlsson
ANNONS
