INSÄNDARE. Björn Widmark, i din insändare, ”Brist på kraftfulla åtgärder” den 17 januari, argumenterar du utifrån ett kriminalpolitiskt perspektiv. Dina argument är i själva verket ett försök att förleda oss till att acceptera högerpolitisk populistisk främlingsfientlighet och rasism. Alla dina argument mynnar ut i anklagelser och insinuationer om att invandrare och asylsökande är kriminella. Du påstår att en person, uppenbarligen av utländsk härkomst, har gjort sig skyldig till över 50 brott, däribland anstiftan till mord, rån, grova stölder och grov misshandel. Trots sin omfattande grova brottslighet har personen ifråga, enligt dig, inte blivit straffad för sina brott. Jag finner ditt påstående anmärkningsvärt och inte trovärdigt! Jag går så långt att jag vill karaktärisera påståendet som ren lögn! Det är sant att personer av utländsk härkomst är statistiskt överrepresenterade i brottsstatistiken. Brott begångna av ”utlänningar”, liksom brott begångna av ”svenskar”, är begångna av individer, inte av nationalitet, etniska eller religiösa grupptillhörigheter. Den adekvata frågeställningen måste därför vara varför vissa individer är mer benägna till att begå brott? 

Det finns ingenting som stödjer att vissa grupper skulle vara genetiskt mer brottsliga. Därför kan man på goda grunder anta att det är sociala faktorer som är den huvudsakliga orsaken. Utanförskap och brist på jämlikhet leder till bristande förståelse för allmängiltiga sociala normer. Det är då alternativa rättssystem och subkulturer utvecklas, ofta med drogmissbruk. Det finns uppgifter som visar att personer med invandrarbakgrund som är inblandade i organiserad brottslighet ofta är andragenerationsinvandrare. Problemet kan därför inte lösas med en reaktionär högerpolitik, där segregation ofta är ett naturligt inslag. Ironiskt nog nämner du bidragsfusk som ett stort problem, men visar inget intresse för ”den andra sidan av samma mynt”, skattebrott och skatteflykt. I det senare fallet har vi till och med institutionella banker som hjälpt till att transferera och ”tvätta pengar”. Jag kan försäkra dig om att det inte är personer på den lägre sociala skalan som behöver tvätta miljoner eller miljarder.

Så länge det är möjligt att tjäna stora pengar på brott, genom omfattande brottssyndikat, så kommer det att finnas behov av ”fotsoldater”. Personer som upplever ett utanförskap i samhället är en attraktiv grupp för rekrytering till organisationer med inriktning på brottslighet. Det är uppenbart att för vissa är inte brottet eller effekterna av brotten det mest intressanta, utan vem som begår brottet! Därför ser vi ett stort engagemang från nationalistiska högerkrafter mot invandrare och flyktingar. Vi har ett stort problem med brottsorganisationer, med stora negativa ekonomiska och mänskliga effekter som följd. Det finns indikationer på att många av dessa organisationer leds från, eller har sitt ursprung i, Östeuropa. Därför är internationellt samarbete och gemensamma polisresurser, som vi får bl a genom Interpol och medlemskap i EU, viktigt för att bekämpa dessa organisationer.

Du framställer problemet som att brottsligheten är ny. Efter nästan 20 års erfarenhet som polis på 70 och 80-talen, minns jag tydligt problemen vi hade då, med nästan dagliga bankrån, sprängningar av bankernas serviceboxar och inbrott i bensinstationernas sedelautomater. Dessutom var det mycket problem med väskryckningar, där ungdomar på moped körde upp nära äldre damer och i farten ryckte av dem handväskan. Ett problem vi har nu är politikers spariver och en orealistisk tro på privatiseringar. Studier har visat att strängare straff har marginell effekt när det gäller bekämpandet av brottslighet. Däremot spelar risken att åka fast en stor roll. Om risken att åka fast är väldigt liten så spelar det, för brottslingen, ingen roll om straffsatser är 2 eller 10 år. Idag har vi bytt ut poliser mot ordningsvakter, som oftast punktbevakar ett visst objekt. Tyvärr är det så att vårt rättssystem är opportunistiskt och prioriterar vad som är politiskt gångbart och istället för att vara preventivt är reaktivt. Polis och åklagare lägger ofta ned, eller startar aldrig, förundersökningar av ”allmänna vardagsbrott”.

Det finns olika anledningar till att se över såväl kriminalpolitik som migrationspolitik, men det måste ske med en ärlig och saklig debatt, inte med insinuationer och spridande av fördomar.

Stanley Hallström
Vittsjö

ANNONS