Allt sedan den överraskande vinsten i presidentvalet 2016, så har Trumps presidentskap präglats av en alltmer långtgående polarisering som medfört att motsättningen mellan demokrater och republikaner är större än kanske någonsin. Den senaste manifestationen av denna utveckling är demokraternas beslut att sätta igång en formell riksrättsprocess (“impeachment”) mot president Trump. Det är bara den fjärde gången i USAs historia som det inträffar. Två gånger tidigare har processerna lett till formella rättegångar i senaten, 1868 (Andrew Johnson) och 1998 (Bill Clinton)och båda gångerna friades presidenterna. Richard Nixon avgick 1974 innan senaten hann inleda sin rättegång, som säkerligen skulle ha slutat med en fällande dom.

Demokraterna stod länge emot kraven på riksrätt. Talmannen Pelosis linje var att man först skulle avvakta Robert Muellers utredning beträffande ett eventuellt samarbete mellan Trumps kampanj och Ryssland. Till demokraternas stora besvikelse rekommenderade Mueller inte något åtal mot presidenten även om han hade gjort sig skyldig till flera försök att motarbeta och förhindra utredningen. Men man ville ha klara bevis på att Trump hade begått något allvarligt fel eller brott, som förhoppningsvis kunde övertyga även tveksamma demokrater och republikaner. Därför fortsatte utredningsarbetet utan att man annonserade ett formellt riksåtal. Vändningen kom när det avslöjades att Trump i ett telefonsamtal hade bett Ukrainas president Zelenskyj att utreda den demokratiske presidentkandidaten och förre vicepresidenten Joe Biden och hans son för korruption, samtidigt som man stoppat utbetalningen av motsvarande nära 4 miljarder kronor i militärt stöd till landet som kongressen redan hade beviljat. Tanken var att den ukrainske presidenten offentligt skulle annonsera att en undersökning mot Biden skulle påbörjas. Hade detta inträffat så hade det naturligtvis varit till stor nackdel för den demokratiske presidentkandidaten och samtidigt gynnat Trump. Att använda militärt stöd som utbyte mot information för presidentens privata vinning anses av de flesta som maktmissbruk och strider dessutom mot de regler för kampanjfinansiering som förbjuder kandidater att ta emot förmåner från utlandet.

Efter två veckors offentliga utfrågningar i representanthuset med flera mycket trovärdiga vittnen har en tämligen klar bild framkommit av vad som hände. Flera tjänstemän och diplomater har visat stort mod genom att träda fram och vittna. Speciellt Fiona Hill, Rysslandexpert i regeringen, imponerade genom sitt sakliga vittnesmål. Hennes och flera andras rakryggade uppträdande står i bjärt kontrast till alla de republikaner som vänder kappan efter vinden och vägrar att kritisera Trump oavsett vilka bevis som läggs fram. Allt tyder nu på att demokraterna kommer att rösta för riksrättsåtal någon gång före jul. De exakta anklagelsepunkterna är ännu ej formulerade men sannolikt kommer åtalet att falla under rubrikerna mutor, försvårande av utredning och maktmissbruk. Det är representanthuset som genom en enkel majoritet kan fatta beslut om ett riksrättsförfarande gentemot presidenten. För att slutligen dömas och avsättas krävs dock stöd av två tredjedelar av de 100 ledamöterna i senaten, vilket innebär att cirka 20 republikaner måste rösta för presidentens avsättande. I det nuvarande politiska klimatet i USA är sannolikheten att det ska inträffa praktiskt taget noll.

Varför satsar då demokraterna på en process som har mycket liten chans att resultera i att presidenten verkligen blir avsatt? Ett frikännande i senaten kommer givetvis att utnyttjas av Trump och republikanerna i valkampen i propagandasyfte och framställas som en fortsättning på Muellerutredningen och att Trump än en gång ”frikänns”. Speciellt för de demokratiska kongressledamöter som kommer från distrikt där Trump vann 2016 kan det bli besvärligt att vinna återval 2020 om de röstat mot presidenten. Det verkar emellertid som om demokraterna kastade de taktiska övervägandena över bord när Ukrainaaffären exploderade. Trycket underifrån att gå från ord till handling blev till sist för stort, och de sakliga övervägandena och mängden av framkomna fakta övertrumfade den politiska kalkylen. De kände sig nog helt enkelt tvungna att markera att presidentens beteende inte kunde accepteras. Hur skulle man annars kunna förklara för sina väljare att man inte gjort något för att hejda en president som tagit sig allt större friheter? Ibland måste man helt enkelt göra vad som är rätt även om det kan vara ofördelaktigt rent politiskt. Ytterligare ett argument för att ställa Trump inför riksrätt nu, knappt ett år före det ordinarie valet 2020, är att risken för att Trump skulle använda otillåtna medel inför nästa val är uppenbar. Det verkar alltså som om Trump nu försökte upprepa vad hans kampanj gjorde 2016, alltså samarbeta med en utländsk makt för egen vinnings skull. Förra gången var det med Ryssland, nu var det Ukraina som skulle hjälpa till att skada en av hans främsta inhemska politiska motståndare. Den stora skillnaden är att 2016 gjorde han det som presidentkandidat, medan han nu är en sittande president, med alla de maktmedel och resurser det innebär. Det är nog ingen tillfällighet att telefonsamtalet med Zelenskyj ägde rum den 25 juli, dagen efter att Robert Mueller vittnade inför kongressen, en händelse som blev en antiklimax för Trumps motståndare. Med Muellerutredningen avslutad utan komprometterande bevis kände sig nog Trump säker i sadeln.

Före Ukrainaskandalen så ansåg ungefär 40 procent att Trump skulle ställas inför riksrätt medan 50 procent motsatte sig det. En dryg månad senare, efter förhören i kongressen, anser cirka 48 procent att han borde åtalas medan 44 procent har motsatt åsikt. En viss effekt har alltså kunnat urskönjas men den är inte speciellt stor om man tar hänsyn till den osäkerhet som alltid är förknippad med intervjuundersökningar. Den kraftiga polariseringen, desinformation och rena lögner från vissa TV-kanaler och sociala media gör att fakta för många väljare spelar en undanskymd roll.

Valet 2020 är oerhört betydelsefullt när det gäller såväl utrikespolitiken som inhemska frågor rörande rättigheter för minoriteter, abortfrågan, miljön och inte minst den demokratiska utvecklingen i USA. Det kommande året, fram till valet i november 2020, kommer säkert att i stor utsträckning präglas av smutskastning, personliga angrepp och desinformationskampanjer. Trump och republikanerna kommer inte att sky några som helst medel för att vinna. I de stater där republikanerna har majoriteten har de upprepade gånger manipulerat och försvårat för olika minoriteter att rösta. Detta sker alltmedan många av de stora sociala, ekonomiska och politiska problemen i USA förblir olösta. Ironiskt nog kan denna handlingsförlamning leda till ytterligare politikerförakt som i sin tur gynnar Trump.

Tohmas Karlsson

ANNONS