Islamism är ett brett fenomen med många uttrycksformer som måste förstås utifrån sin geografiska och historiska kontext. Det var huvudtesen när islamologen Torsten Janson, universitetslektor vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet, nyligen höll föredrag i Hässleholms stadsbibliotek. Jansons exempel innefattar superhjältar i islamiska seriealbum såväl som Muslimska brödraskapets företrädare i Sverige. Han svarar också på Frilagts frågor om studieförbundet Ibn Rushd och de nyligen frisläppta ledande salafister som Säpo och regeringen vill utvisa.

Janson vill med sitt föredrag ge en mer mångsidig och rättvisande bild av vad islamism innebär än vad som erbjuds i samhällsdebatten och i massmedia.

Han uppmärksammar särskilt så kallade “mediebegrepp” såsom extremism, radikalism och islamism. De är braskande, väcker starka associationer, och tycks vara något som alla känner till, men är i själva verket oklart definierade och riskerar att blanda ihop fenomen som i själva verket skiljer sig åt på betydande sätt.

Janson använder sig under föredraget av en bred “snabbdefinition” av islamism där begreppet får beteckna alla idériktningar, organisationer och personer som verkar för eller bidrar till att ge islam inflytande över offentlighet och samhällsliv. Det som förenar är ansträngningar att stärka den islamiska identiteten hos muslimer.

I linje med denna avdramatisering av begreppen vill han uppmärksamma också mer alldagliga uttryck för islamism. Islamisk populärkultur, såsom musik och mode, är en ”miljardindustri” som visserligen inte är lika omskriven som politisk och militant islamism, men som i praktiken utövar större inflytande på västerländska muslimers vardagsliv.

Janssons egen forskning och undervisning har berört hur islam formas och bemöts i en minoritetskontext, bland annat i islamiska barnböcker och i islamofobi.

När det gäller mer politiska rörelser och organisationer som betecknas som radikala eller militanta understryker Janson de stora skillnaderna dem emellan, och särskilt hur de präglas av de nationella omständigheter där de verkar.

Det muslimska studieförbundet Ibn Rushds berättigande till statliga bidrag utreddes i år på uppdrag av Folkbildningsrådet efter misstankar om att de inte skulle uppfylla de svenska demokratikraven. Slutsatsen blev att det finns brister, men att studieförbundet ändå uppfyller kraven. Hässleholm är den enda kommun som dragit tillbaka sitt bidrag efter utredningen. Enligt kultur- och fritidsnämndens politiker från L, M och KD är Ibn Rushds värdegrund islam och inte demokrati. Vice ordförande Johan Peltonen (SD) säger att Ibn Rushd är mer religiöst samfund än studieförbund.

Det är i synnerhet förbundets oklara kopplingar till Muslimska brödraskapet (MB), en transnationell islamistisk rörelse, som skapar misstänksamhet.

Janson reder gärna ut begreppen för Frilagts läsare.

Är det rimligt att beteckna Ibn Rushd som en islamistisk organisation?

Ett grundläggande problem är att själva begreppet islamism är så mångtydigt. Menar vi med islamism en politisk, ideologisk rörelse som syftar till att upprätta en islamisk stat? I så fall är beskrivningen av Ibn Rushd som islamistiskt fullständigt felaktig. Förstår vi islamism som en bred idérörelse som förhåller sig till islam som en grund för etik och samhällsengagemang, ja då kan beskrivningen vara rimligare.

Men här tillstöter två andra problem. För det första har begreppet ”islamism” blivit så förknippat med radikalism, intolerans, terrorism och rörelser som Al Qaida och IS i det dagliga samtalet. Detta gör att själva associationen till sådana företeelser svärtar ner och misstänkliggör alla organisationer och individer som på ringaste vis omhuldar idén att islam är mer än en privatsak.

För det andra, och som en konsekvens av den rådande debatten om ”islamism”, är det vanligt att sådana organisationer ses som definierade av sin ”islamiskhet”, snarare än av det arbete som de faktiskt utför. Poängen är att idérörelser och organisationer ofta förändras i den miljö de är verksamma i. Det är något som utmärker Muslimska brödraskapet och liknande rörelser. Ett exempel är den inflytelserike ideologen Tariq Ramadan (barnbarn till Hasan al-Banna, Brödraskapets grundare), som understryker att islam måste tolkas utifrån sin kulturmiljö – inte i motsats till den.

I ljuset av detta blir det orimligt – ja direkt felaktigt – att som i kultur- och fritidsnämndens argumentation uppställa ”islam” och ”demokrati” som ömsesidigt uteslutande. Och att karaktärisera studieförbundet som ett samfund är helt barockt.

Kort sagt, även om man beskriver Ibn Rushd som en ”islamisk” eller ”islamistisk” organisation, så säger det inte mycket om verksamheterna som sådana.

Vad innebär det egentligen att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet?

Finns det en historisk koppling till Muslimska brödraskapet? Tvivelsutan. Men vad betyder då det? Utan att gå in på Muslimska brödraskapets historia här, kan vi konstatera att ett antal organisationer har bildats i Europa av individer som antingen varit direkt kopplade till MB eller som sympatiserat med rörelsens grundidéer. Så även i Sverige, framförallt under 1990-talet. I denna organisatoriska miljö har också Ibn Rushd uppstått.

Men det betyder inte att svenska islamiska organisationer per automatik övertagit MB:s ”ideologiska program”. Eller att ett sådant ideologiskt program i sig självt är oföränderligt. Tvärtom.

Man kan säga att Ibn Rushd är ett exempel på precis den föränderlighet som utmärkt rörelser med ursprung i en bred, sunnimuslimsk väckelserörelse. Förbundet är i allt väsentligt en aktör bland andra i en svensk folkbildningstradition.

Man kan ha personliga synpunkter på att organisationen i sin folkbildningsambition hänför sig till religiösa värden, begrepp och symboler – precis som man kan ha synpunkter på att ABF vilar på en socialistisk historia och grundhållning. Man kan ha synpunkter på vissa värdekonservativa drag i syn på sexualitet och genus. Och man skall självfallet kritiskt granska inbjudningar av föreläsare som uttrycker åsikter som kan uppfattas som krigshetsande eller antisemitiska – och i synnerhet om detta sker i sammanhang som inte medger ifrågasättande och kritisk dialog.

Men så länge verksamheterna som helhet inte strider mot rådande direktiv för tilldelning av skattefinansierade bidrag finns det i mina ögon ingen anledning att misstänkliggöra förbundet i egenskap av en islamisk organisation. Och därmed ingen anledning att strypa finansieringen.

Så resonerade Folkbildningsrådet, men Hässleholms kommun gjorde en annan bedömning.

Vad jag tycker är särskilt uppseendeväckande i fallet Hässleholm, är att kommunen väljer att bortse från rekommendationen i den utförliga rapport som Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro Universitet, och hans medförfattare sammanställt på Folkbildningsrådets uppdrag.

Rapporten vilar på en solid dokumentation av studieförbundets verksamheter, såväl som på synpunkter i samhällsdebatt och de rön som framkommit i akademisk forskning om Ibn Rushd. Bland annat har Aje Carlbom för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Rickard Lagervall för Försvarets Forskningsinstitut (FOI) bidragit. Denna forskning är inte okritisk till studieförbundet. Den reser kritiska frågor om det är befogat att ge organisationer med historisk anknytning till Muslimska Brödraskapet ekonomiskt stöd. Men den ger inga som helst belägg för att Ibn Rushds verksamheter skulle motverka demokratiska värden.

Likafullt väljer kommunen att dra in sina bidrag, stick i stäv med praxis på nationell nivå, med hänvisning till nyhetssajten Ledarsidorna.se som kompletterande grund för beslutet. Utan att på något vis argumentera emot ett kommunalt självstyre, ställer just den makt som vilar hos kommunerna höga krav på att även våra lokalt förtroendevalda baserar sina beslut på evidensbaserad forskning. Det har uppenbarligen frångåtts i det här fallet.

Det finns en utbredd oro för att muslimska intressegrupper skulle verka för att skapa parallellsamhällen och främja socialt regressivt eller våldsbejakande tänkande. Hur trovärdig är denna hotbild?

Att Muslimska Brödraskapet har utnyttjat de europeiska rättigheterna till organisering och yttrandefrihet för att ”ta över” samhället har varit en återkommande beskyllning. Det finns mig veterligt inga vetenskapliga belägg för att så skulle vara fallet i Sverige. Som en av informanterna påpekar i Aje Carlboms MSB-rapport om Muslimska Brödraskapet i Sverige, är det skillnad mellan infiltration och önskan om att erhålla inflytande. När exempelvis muslimer som bejakar en samhällsengagerad islamtolkning sökt sig till politiska partier, är detta primärt att förstå som en strävan efter aktörskap, synlighet och erkännande enligt det offentliga, politiska spelets regler – inte en strävan att ”undergräva demokratin inifrån”.

Sedan ska vi inte trivialisera segregation. Religiös konservatism kan uppstå som en reaktion på marginalisering, kan frodas i skuggan av ekonomiskt, socialt och arbetsmarknadsmässigt utanförskap. Men det är som regel utanförskap som driver isolationism, inte tvärtom. I vissa extremfall kan religion användas strategiskt, som argument för isolering. En sådan isolationism är på många sätt rena motsatsen till den typ av engagemang som Muslimska Brödraskapet och liknande organisationer stått för historiskt, i Mellanöstern såväl som i Europa. Och vad gäller de svenska islamiska organisationer som idag är verksamma inom utbildning, samhälls- och kulturliv är medverkan honnörsordet, inte isolation.

Kan islamism skapa integration?

I linje med vad jag sagt tidigare kan den typ av ”islamiskt” engagemang som det som Ibn Rushd står för – eller den aktivism som bedrivs av många religiöst orienterade individer runt om i landet – definitivt ha integrerande effekter. Och många europeiska islamistiska organisationer har genomgått en djupgående förändring från försiktighet i interaktionen med det omgivande samhället till en aktiv medverkan. Och detta just genom att de sökt nya, fungerande former för religionen. Detta blev inte minst tydligt i min egen forskning om islamiska barnböcker i Storbritannien, som från 1970- och 1980-talet talet gått från att markera särart till att på senare tid suga upp en vidare barnbokstradition i bilder och berättelser. I processen blir den religiösa tolkningen en integrerad del av livet i Europa. Och omvänt blir den europeiska erfarenheten en integrerad del i förståelsen av religionens innehåll och värden. Jag menar att detta öppnar dörrar snarare än stänger dem.

Och som Pia Karlsson Minganti har visat i sin forskning om unga, kvinnliga muslimer i Stockholm, kan religiöst engagemang ifrågasätta och luckra upp patriarkala strukturer. Detta då stick i stäv med den allmänt accepterade bilden att muslimska kvinnor ”styrs” av islam och patriarkal makt. I väsentliga bemärkelser finns det också en möjlighet för kvinnor att i sin självidentifierade muslimska identitet finna en grund för att styra sig själva, och alltså i religionen finna argument för att utmana traditionella normer och maktstrukturer.

Ett antal respekterade figurer inom den jihadorienterade salafistiska miljön i Sverige försattes nyligen på fri fot. En del av dem och deras gelikar har också varit delaktiga i olika integrationsprojekt och hävdat att de skall bekämpa extremism eller reda ut ”missförstånd” om islam. Hur vet man om ett initiativ är integrerande eller segregerande och vem man kan lita på?

Här får jag nog delvis bolla tillbaka frågan till dig själv. Det är en fråga om systematisk och envis granskning, inom offentlig förvaltning, akademisk forskning, såväl som journalistik. Det finns aldrig några garantier för att det som sker inom det demokratiskt formade civilsamhällets råmärken följer demokratiska principer. Det visar ju alla typer av våldsbejakande extremism som hemsöker oss idag. Så precis som vad gäller alla andra verksamheter som finansieras med statliga och kommunala bidrag, måste islamiska organisationer följas upp och granskas. Det är självklart.

Men det är minst sagt oroväckande när kommunalpolitiska beslut om finansiering baseras på otydligt formulerade, förenklande och dåligt grundade åsikter om vad som utmärker ”islamism”, vem som ”är islamist” och konstruerade motsatsförhållanden mellan ”islam” och ”demokrati”.

Det är inget lätt uppdrag som våra folkvalda representanter har idag. Som den framväxande forskningen visar är skiljelinjerna ibland oklara mellan repressiva och medverkansorienterade organisationer i det islamiska landskapet. Men just därför är ansvaret att grunda politiska beslut i tillgänglig forskning så mycket viktigare. Och att genera mer kvalitativ forskning.

Utmaningen ligger i att avstå från att plocka enkla politiska poänger genom att vädja till en utbredd misstänksamhet mot islam och muslimer. Men samtidigt att balansera detta emot faran att trivialisera problemen med segregation och isolationism, av rädsla för att stämplas som islamofob eller rasist.

Jonathan Önell

Läs mer:

Amnå, Erik, Helander, Anna & Settergren, Benjamin (2019). När tilliten prövas: En studie av Studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Stockholm: Folkbildningsrådet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-75514

Carlbom, Aje (2017). “Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext: ideoloisk kontinuitet eller förändring?”. MSB. https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28456.pdf

Janson, Torsten (2017). “Islamic children’s literature: informal religious education in diaspora”, i R. Ajrmand & H. Daun (red), Handbook of Islamic Education. New York: Springer. https://portal.research.lu.se/portal/files/41449131/T_Janson_Springer_Handbook_of_Islamic_Education_.pdf

Lagervall, Rickard (2018). “Muslimska brödraskapet: en kunskapsöversikt”.FOI. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–4608–SE