”Jag vet vad jag gör – jag är ju inte bankdirektör”. Det sjunger Tomas Ledin i en av sina sånger.

Än en gång bubblar den strofen upp i mitt sinne. Senast var det när Uppdrag granskning avslöjade att Swedbank ägnat sig åt misstänkt penningtvätt i Baltikum.

Den här gången är det Sparbanken 1826 som får mig att häpna. Den skänker bort 134 000 kronor för att rädda bygget av lyxiga vindskydd på Hovdala.

Jag undrar: Vet bankens folk vad de gör? Inser de vilka signaler de sänder ut?

Frilagt har avslöjat att projektet genomförts på löpande räkning och utan kostnadskontroll. De kommunala tjänstemännen har haft en väl tilltagen budget, men pengarna tog slut.

Orsaken tycks vara att projektledarna har prioriterat egensinnig och oprövad design, före funktion och god ekonomisk hushållning. Det skulle till varje pris vara exklusivt och lyxigt.

En politisk majoritet sa ifrån på skarpen. De vägrade att skjuta till mer pengar. Det fick räcka med två, istället för tre planerade vindskydd. Åtminstone tills vidare.

Var det inte en nödvändig markering från politikerna? Oavsett om vi från början tyckte att projektet var bra eller inte. Politikerna har ju slagit fast att Hässleholms kommun står inför ett ”ekonomiskt stålbad”.

Sparbanken 1826 har däremot inga problem med det som i allmänhetens ögon uppfattas som ekonomisk misshushållning. Banken kommer till undsättning i den i pinsamma situationen. Syftet tycks vara att rädda ansiktet på projektet.

Vem kan vara annat än förvånad? Hur går det ihop med att ett av Sparbanksrörelsens främsta syften är ”att verka för sparsamhet”.

När jag var barn delades Sparbankens tidning –Lyckoslanten – ut i klassrummen. Där mötte vi den kloka Spara som kunde konsten att hushålla och den omdömeslösa Slösa.

När jag i vuxen ålder ser att Sparbanken 1826 –till synes utan betänkligheter – öppnar kassakistan till förmån för vindskydden på Hovdala är den logiska frågan: Är det inte Slösa som premieras? Det handlar inte om ett lån, utan om en gåva, utan krav på motprestation. Den som identifierar sig med Spara tvingas att stå där med lång näsa.

Privatpersoner kan inte räkna med Sparbankens hjälp om det är tomt i börsen i slutet av månaden. Kan man inte hålla i pengar får man stå sitt kast. För kommunala projekt är banken däremot villig att bevilja undantag.

Hur förklarar banken sitt agerande inför sina kunder, alla småsparare? I dagsläget får de knappt någon ränta alls på sina bankkonton. Samtidigt har banken råd att strö pengar omkring sig, också till kommunala projekt där plus och minus inte går ihop. Det är provocerande.

Urban Önell

PS: Frilagt kan läsas kostnadsfritt, men vi påminner om att tidningen är beroende av er läsare och era frivilliga stödprenumerationer. De flesta av tidningens givare ger 50 kronor i månaden. Tack för ditt bidrag till politiskt oberoende och granskande journalistik.

Bankgiro: 597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399