Hässleholms kommun överväger att begära utträde ur Helgeåns vattenråd. Anledningen är främst att kommunerna har fått en kraftigt ökad kostnad för medlemskapet. Den idella föreningen, som bildades 2012 på uppdrag av länsstyrelsens vattenmyndighet, har till syfte att verka för hållbar förvaltning av vattenresurserna i enlighet med EU:s direktiv. Men kommunens miljöavdelning anser att vattenrådet i sin nuvarande form inte har något berättigande. Kommunstyrelsens arbetsutskott föreslås imorgon besluta om omedelbart utträde.

– Hässleholm är en av de kommunerna som fått mest tillbaka av sitt medlemskap, säger Agne Andersson, tills nyligen anställd i föreningen, som beklagar förslaget.

Helgeåns vattenråd sträcker sig över tre län och 13 kommuner, varav Hässleholm har störst andel av avrinningsområdet. Kommunen har därför haft en given plats i styrelsen som består av 12 personer, fyra från kommuner, fyra från näringslivet och fyra från ideella organisationer. Kommunen har för närvarande ingen styrelseledamot sedan Christer Jönsson, miljönämndens tidigare ordförande, avled i vintras.

Enligt Sven-Inge Svensson är kommunens kritik mot finansieringen av Helgeåns vattenråd en gammal historia. Frågan blev aktuell nu eftersom en efterträdare till Christer Jönsson skulle utses.

Från början var det sagt att verksamheten främst skulle finansieras av bidrag från vattenmyndigheten och bara en mindre del via medlemsavgifter. Kostnaderna för medlemskapet har ökat för de berörda kommunerna sedan en ny finansieringsmodell med så kallad serviceavgift infördes 2013. Avgiften uppgår nu till 41 443 kronor per år för Hässleholms kommun.

-Vi tyckte det var helt tokigt. Vi betalar redan cirka 150 000 kronor för undersökningar i Helgeå, säger Sven-Inge Svensson som själv avgått efter cirka 30 år i Helgeåkommittén där kommunerna samarbetar om den kontinuerliga miljöövervakningen.

I Helgeåkommittén ingår också företag, skogsstyrelsen och länsstyrelserna. Sven-Inge Svensson förklarar att kommitténs arbete är viktigt, bland annat för att förebygga att länsstyrelsen ställer högre krav på utsläppskontroll på reningsverken.

Han anser att de olika parterna i vattenrådet måste delta på jämbördiga villkor. Som det nu är betalas bara en bråkdel av kostnaderna av näringslivet, där jord- och skogsbruk ingår, trots att en hel del fosfor till vattendragen kommer därifrån.

Helgeåns vattenråd har gjort en del insatser som kommit Hässleholms kommun till godo. Bland annat har föreningen bidragit ekonomiskt till undersökningen av PFAS i fisk i Finjasjön. Men Sven-Inge Svensson tycker inte att det hjälper.

– Jag tycker inte att det ger valuta för pengarna, säger han.

Han går så långt att han säger att projektet fallit på bristande moral och etik och respekt för varandra.

– Det är inte schysst, säger han.

Agne Andersson, kommunekolog i Osby som i mars gick i pension från sin deltidstjänst som samordnare i Helgeåns vattenråd, har en helt annan uppfattning om vattenrådets betydelse.

– Jag tror inte att många vattenråd gjort så mycket som vi, säger han.

Han nämner restaureringsarbete i Sjöbergasjön på gränsen mellan Hässleholms och Höörs kommuner, planteringar längs Almaån och provfiske i Finjasjön. Enligt utvärderingen som kommunen beställt inför sitt beslut har vattenrådet också deltagit i ett projekt för att motverka den invasiva arten skunkkalla i Vedema.

Agne Andersson är dock inte förvånad över att frågan om Hässleholms utträde kommer upp.

– Det kom på tal för fyra-fem år sedan. Då fick vi träffa kommunalråden och de ändrade sig, berättar han och påpekar att Christer Jönsson varit vice ordförande i vattenrådet.

Han håller med om att det egentligen inte var meningen att kommunerna skulle betala så mycket.

– Förutsättningarna var från början att finansiera med statliga medel, men pengarna uteblev, säger han.

Tjänsten som samordnare i Helgeåns vattenråd är nu vakant, men flera möjliga namn finns.

– Arbetet får möjligen gå på sparlåga tills vi hittat en ny kraft. Men det behövs en anställd, staten kan inte begära att vi ska göra allt på fritiden och vi kan inte bara sitta på styrelsemöten och söka bidrag, vi måste göra något praktiskt också, säger Agne Andersson.

Berit Önell