Natten till imorgon är det 30 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Beijing/Peking, Kina. Den så kalladePeking-våren, då (framför allt) studenter öppnade sin mun och krävde demokratiska reformer – och under ett par månaders tid fick lov att göra det, fick ett brutalt slut när stridsvagnar med soldater ur ”folkets befrielsearmé” rullade in på torget och slakten började.

Mellan några hundra och några tusen människor dödades under de närmaste följande timmarna – enbart i Beijing. De närmast följande dagarna hände samma sak i städer runt om i Kina.

Några år senare reste den dåvarande svenske statsministern Göran Persson på besök till Kina, åt gott och proklamerade ”Business as usual.” Så lätt var det för honom att glömma bort, att strunta i alla dem som offrat sig i en desperat kamp för att få lov att säga och tycka vad man vill.

Lätt har det alltsedan dess också varit, både för Sverige och andra demokratiska länder i Väst, att bortse från bödlarna i Beijing, från den skräckregim som inte bara fortfarande lever kvar i Kina utan som stärker sin kontroll över det kinesiska folket för varje dag. Politiska och ekonomiska ledare har tittat bort, bara de har kunnat teckna nya handelsavtal med världens största marknad.

Medan både USA och Europa är snabba att rikta kritik mot mer eller mindre auktoritära härskare i länder som Turkiet, Syrien, Irak, Iran… och naturligtvis Ryssland – och ofta på goda grunder – har Kina lämnats i fred, strukits medhårs, gullats med.

Ja, länderna i Väst är skyldiga Kina en ursäkt, för förödmjukelserna som kolonialmakterna utsatte det kinesiska folket för, främst under 1800-talet. Men det gäller för ett mycket stort antal stater i Asien och Afrika, där européer och amerikaner härjat och tagit för sig. Ingenstans visas samma undfallenhet som i kontakterna med Kina.

Genom att erbjuda en gigantisk marknad, och inte minst erbjuda produktion till låga kostnader, har Kina smugit fram under de senaste 30-40 åren och är idag en supermakt, såväl ekonomiskt som militärt. Ja, även politiskt. Kina är idag den dominerande utländska spelaren i de flesta afrikanska länder. Man har också sträckt sina tentakler mot Europa – bland annat driver kinesiska statsägda företag hamnar i Grekland, Spanien, Portugal och Belgien.

Detta faktum – i flera fall framtvingat av EU:s katastrofalt hårda behandling av medlemsländer med ekonomiska svårigheter – gör att EU nu är splittrat och inte förmår utöva kraftfulla påtryckningar mot Kina.

Vi ser resultaten av detta, inte minst här i Sverige. Självsäkerheten och arrogansen från den kinesiska ledningen sväller ständigt. Gui Minhai, kinesisk bokförläggare och svensk medborgare sedan lång tid tillbaka, kidnappades av kinesiska agenter, först i tredje land, sedan då han färdades i sällskap av svensk diplomatisk personal. Svenska ansträngningar att få honom fri möts med en axelryckning från Beijing. Den kinesiska ambassaden i Stockholm går ut och kräver att Sverige tar ledningen för Nerikes Allehanda i örat när tidningen i en ledarartikel, där det argumenteras för att Taiwan ska få delta som observatör i FN:s årliga hälsokonferens, benämner Taiwan som ett land.

Dessa rader hade inte kunnat skrivas eller läsas om du eller jag bott i Kina. Den av oss som hade försökt, hade gripits av säkerhetspolisen och låsts in, troligen för gott. Om vi hade släppts efter en tid hade vi då fått så många minuspoäng i det sociala kreditsystemet som införts av diktatorn Xi Jinping, att vi inte kunnat få varken arbete eller bostad.

Göran Persson glömde snabbt bort den 4 juni 1989. Det är viktigt att vi andra inte gör det.

Anders Lord