Insikten 1968 om snapphanetidens brutalitet i barndomstrakterna lade grunden för Tyringefödde journalisten och författaren Gay Glans bok Isvaken. Efter fyra års skrivprocess är den nu klar. En kylig tisdag i februari gästade författaren Matteröd och berättade efter byalagets årsmöte om händelserna för drygt 340 år sedan. 

Det ohyggliga som författaren Artur Lundkvist utelämnade, plus lite mer av kvinnors perspektiv finns med. Liksom skrönan om isvaken. Vilka sänktes i vaken på Finjasjöns is i februari 1677? Isvaken är en bok om händelser och människor som levde i norra Skåne under en brutal tid – men även om värme, vänskap, kärlek och motstånd.

– Vi har valt en annan lösning än de flesta. Alla som bor i Matteröds församling är automatiskt medlemmar i byalaget, förklarar ordförande Per Alvarsson när han hälsar välkommen.

Medlemsskaran 2019 omfattar gamla Matteröds församling – idag omkring 450 invånare.

Drygt 20 medlemmar har just avslutat sitt årsmöte i församlingshuset. Fikats bullhalvor med prickig korv och gurka, liksom de gröna prinsesstårtorna – från den lokalt välkände bagaren – har haft en strykande åtgång. Innan kvällens avslutande lotteri är det nu dags att höra författaren Gay Glans prata om sin tredje och senaste bok; Isvaken.

– Matteröd, Finja och Tyringe är min boks epicentrum, inleder han.

Nyfikna ögon och förväntansfulla öron följer berättaren. Isvaken är ett stycke historia som hänt runt knuten. Några av det sena 1670-talets Matterödsbor har bärande roller i skildringen från tiden vid det Skånska kriget.

På första parkett i kvällens lyssnarskara finns dessutom en som betytt mycket för Gay och bokens slutliga form – prästen Lars-Ivar Eriksson.

– En bok skriver man inte ensam, säger Gay Glans ödmjukt.

Han rosar de medarbetare han haft till hjälp och framhåller speciellt de lokala författarkollegorna Lilly Bengtsson och Anders Lord.

– Lillys kommentar fick mig att skriva om alltihop, avslöjar han.

Åtgärden blev nödvändig efter att hon sågat den första bokversionen med ett helt sunt konstaterande:

”Du, jag tror inte att kvinnorna på den tiden tänkte på fri kärlek på det sättet som du kanske gör”.

– Lily hade helt rätt, säger Gay.

Inte som matinéfilm

Den första inspirationen till Isvaken stod egentligen författaren Artur Lundkvist för. När den då 17-årige Gay 1968 läste Lundkvists nya bok Snapphanens liv och död vändes med ens de spännande lekarna och snapphanehistorierna som Gay och hans båda bröder växt upp med till något helt annat. Det här var inte det matinéfilmsstoff han tidigare mött.

– Detta var brutalitet, oerhörd brutalitet.

Med den insikten fortsatte Gay läsa och fördjupa sig i vad som hänt i hemtrakten under de grymma gränsdragningskrigen på 1600-talet. Över åren föddes också insikten att Artur Lundkvist glömt något.

– Det sexuella våldet. Det ultimata förtrycket av kvinnorna. Det var nog en kunskapsbrist att han utelämnade det, förmodar Gay Glans.

Det har inte funnits en rättsapparat som har kunnat hålla kontroll på männen och då har det bara varit fritt fram att ge sig på kvinnorna, menar Gay.

– Men det skrev inte Artur Lundkvist om. Så vi har inte direkt varit medvetna om att detta skett.

Idag finns mer forskning. Och tydliga krigslagar. Men ändå sker dessa övergrepp än idag.

– Våldtäkt på kvinnor, flickor och riktigt små barn användes som en krigsstrategi, säger Gay Glans.

Svenskarna hoppades att den skånska befolkningen skulle uppleva sådan skräck att de skulle göra allt de kunde för att förhindra att männen anslöt sig till friskyttarna och inte heller gjorde bondeuppror.

– Jag har också medvetet låtit kvinnornas liv och perspektiv komma fram i fokus i min bok, berättar Gay för byalagspubliken.

Bokens huvudfigurer är systrarna Bettina och Margrete som bor i Finja. De är trolovade med två bröder från Matteröd; söner till bysmeden och hans hustru. Den ene av sönerna tvingas dock av omständigheter ut i skogen och blir friskytte.

Även mjölnaren i Tyringe är en viktig person. En trupptransport över Finjasjöns is spelar också en central roll. Utöver det binder vardagsskildringar ihop romanen som spänner sig över åren 1676 till 1678.

Drivkraften var inte nationalism

Terrorn och de umbäranden som drabbade civilbefolkningen – när danskarna trots avtal om fred fortsatte att vilja behålla Skåne – var stor. Drivkraften för göingarna var inte någon nationalism eller patriotism, menar Gay Glans sig ha historiska belägg för.

– Nationalism som begrepp fanns helt enkelt inte på den tiden här. Det var hotet att förlora sin frihet – det stora självstyre som de fattiga göingarna hade under dansk överhet – som var motorn, menar han.

Troheten mot Gud vägde också tungt. Kungar ansågs vara utsedda av Gud och det i kombination med att danska kungen inte utövade så mycket härskande makt över nordskåningarna påverkade förmodligen valet av lojalitet.

– Dansk överhöghet innebar helt enkelt mer frihet – mer självbestämmande, mindre skatt och ingen utskrivning i meningslösa krig, påpekar Gay.

Själva snapphanebegreppet hade vid tiden grumlats och kommit att bli en salig blandning av allt från stråtrövare, som utnyttjade ofredssituationen, till de män och kvinnor som kämpade mot svenskarna. Därför kom begreppet friskytte till. En sådan fick betalt av den danske kungen för att bekämpa svenskarnas övertagande av Skåne.

Kravet på trovärdighet gnagde författaren lite när en muntlig hörsägen om att en svensk trupp dränkts på Finjasjöns is skulle vävas in i romanen. Säkra faktakällor saknades. Gay fick därför inte helt ro med sin första version där truppen fick komma ifrån Markaryd i norr. Det beskrevs visserligen så av en trovärdig historiker. Men? Var det så?

Prästen Lars-Ivar Eriksson – som Gay egentligen tagit till sin hjälp för att få bekräftat om skildringen visade karaktärerna och dialogen den respekt som han som ickereligiös ville visa dem – var den som kom med det avgörande tipset.

– Leta efter herdaminnen, sa Lars-Ivar.

Han begav sig återigen till Lundaarkivet och letade i herdaminnen från prästen Jöns Bring som på den tiden var präst i Brönnestad och Matteröd.

Brings lilla notering från 31 januari 1677 löste riktningsfrågan.

– Överste Cronhjort och två officerare med sju meniga sov över i prästgården, löd prästanteckningen.

Överfallet på truppen inträffade två dagar senare.

– Där var det alltså! Jag hade svart på vitt att de kom ifrån Vä och Brönnestad och inte ifrån Markaryd, triumferar Gay Glans – i både röst och med gester.

Avsnittet ändrades för att passa faktan.

– Så har jag jobbat – varit i arkiv och läst mycket och sedan har jag med litterär frihet skrivit en roman, berättar Gay Glans.

Hur då hantera resten av skrönan om isvaken?

Vid isvaken

Truppförflyttningen möttes av friskyttar som fått reda på den i förväg. Hörsägen berättar att samtliga de meniga soldaterna miste livet. Men det råder delade meningar om ifall alla dränktes eller några dödades på annat sätt innan de sänktes i isvaken. Större enighet råder om att officerarna skonades och fördes levande till Landskrona där det gick att få ut en stor ekonomisk ersättning från danske kungen för krigsfångarna.

Meningarna om vad som egentligen hände går alltså lite isär. Sixten Svensson, författare och forskare, menar att det är propaganda och lögn att friskyttarna var så grymma att de dränkte soldater – medan andra hävdar att det stämmer.

– Jag har sökt men inte funnit något som klarlägger det exakt, men jag har skrivit så som jag tror att det gått till, säger Gay Glans.

Han avslöjar för byalagspubliken hur han till sist tänkte.

– Krig är brutalt – krig är fruktansvärt. Krig är inte som i ungdomsromaner utan mycket traumatiserande. Folk gör saker med varandra som är oerhört brutala. Det kan ligga en sanning i att de faktiskt dränkte dem.

Allt berättar han ändå inte för kvällens åhörare.

– Jag har löst det på ett sätt som kan tillfredställa båda sidorna – mer ska jag inte avslöja, säger Gay Glans.

Kvällen är slut när författaren tackats av med blommor och applåder och lotteriets vinster fördelats under skratt och spänning.

Det blåser lite snålt på församlingshusets trappa och små hårda snöflingor glimmar i halvmåneljuset. Den ståtliga lilla kyrkan intill tornar upp sig i mörkret. Kylan i natten känns rå.

I fantasin är det lätt att ta sig tillbaka till friskyttetidens krig och utsatthet, men det känns tryggt att just ha fått känna att bygemenskapens mänskliga värme är det som överlevt och idag är den helt förhärskande känslan i lilla Matteröd – där fred och frihet inte alltid varit självklara saker.

Lotta Persson