INSÄNDARE. Vänstern på Edéns tid agerade lugnande och stärkande på utmaningen att förena radikala och måttliga vänsterkrafter som hade ett gemensamt mål, rösträttens totala genomförande. Han fick retirera på en punkt, den kommunala rösträtten förblev fortfarande graderad efter inkomststrecket. I en nyutkommen avhandling, Sverker Oredsson, Nils Edén, klargörs hur balansgången mellan radikal vänster och moderat vänster i en sammanhållen vänsterrörelse reformerade Sverige. Poängen i framställningen är att en större folkligt förankrad vänsterrörelse, med ursprung i att liberaler på 1800 – talet beskrevs som Vänster, via rösträttskonferenser utanför den ordinarie riksdagen skapade ett gemensamt folkligt tryck som var väl förberett för att via partibildning ingå i en kommande regering.

Den omnämnda Vänstern var till skillnad från dagens hopkomna vänsterrörelser i olika länder redan sammanbyggd via rösträttssammanslutningar som i och för sig kunde övertas på olika sätt – inte nödvändigtvis i socialistisk riktning. Edéns insats, vilket framgår av Oredssons framställning, var att han förstod (liksom tidigare statsminister Staaf) att tiden var mogen att gå vidare mot rösträttens lösande. Därefter tappade den tidens liberaler kraften att gå vidare i samma spår. Den 1800-talsgrundade Vänster återuppstod inte efter 1920 -talet som drivande kraft. I Danmark återkom rörelsen som Venster respektive Radikale Venster, det förra bonderelaterad, det senare liberal i sekulär mening.

Lära av historien ? Då avtecknar sig uppkomsten av ett återfött Vänsterblock som realistiskt , mot ett nykonservativt högerblock.

Det förutsätter att man med det reformutrymme, som 73- punktersrörelsen erbjuder, medvetet utvecklar en gemensam vänsterideologi. Det skulle kunna vara en väg där man ser gamla tiders radikala vänster som en bundsförvant. En ny återkoppling i Nils Edénsk anda verkar inte helt omöjlig i vår tid, där reformagendan skulle kunna utformas så som skedde 1919-1921.

Tore Almer

ANNONS