Efter 23 år med personlig assistans står hon plötsligt utan hjälp. Hässleholms kommun har, till skillnad från Malmö, bedömt att hon inte har så omfattande hjälpbehov och inte behöver ha personal med särskild kunskap om hennes problem. Dottern fruktar att hennes mamma, som lider av flera psykiska sjukdomar, kommer att leva i misär, så som det var innan hon fick assistans. Då steg hon inte ur sängen, åt inte, tog inte sina mediciner och bostaden förföll till en sanitär olägenhet.

– Jag ångrar bittert att jag flyttade hit, säger den snart 65-åriga kvinnan till Frilagt.

Dottern ångrar också att hon fick sin mamma att flytta till Hässleholm med tanken att de skulle komma närmare varandra och för att det var stökigt i bostadsområdet i Malmö.

Det är snyggt och prydligt i lägenheten när Frilagt kommer på besök. Mamman, vi kallar henne Karin, bjuder på kaffe med hjälp av dottern och en av de före detta assistenterna som nu försöker hjälpa henne på sin fritid.

– Det är det jag klamrar mig fast vid, att hon kommer hit fortfarande, säger Karin.

Dottern säger att det finns risk att de på sikt blir utmattade.

– Det är jättejobbigt för alla. Hade vi inte gjort det så hade hon varit helt utan hjälp i en och en halv månad nu och i vilket skick hade hon då varit så lång tid utan mat och medicin?

Till den 31 oktober hade Karin assistans 41 timmar i veckan. Hon fick hjälp med att komma igång på morgnarna och stöd i att få vardagen att fungera. Rent tekniskt klarar hon av att sköta det mesta, men utan hjälp blir det inte av eller hindras av vanföreställningar och ångest.

– Jag blir handlingsförlamad och har inte ork till det jag vill, berättar Karin.

Hon har också blivit deprimerad och ledsen när hon varit ensam. Diagnoserna är bland annat paranoid psykos och schizofreni.

Dottern vet av erfarenhet hur illa det kan bli.

– Hon har tidigare bott på gruppboende med stor personalomsättning. Det gick inte alls. Jag tycker att man ska vara rädd om det som verkligen funkar, som det har gjort med assistenterna tills nu, säger hon.

Hon har tidigare sett hur mamman stängt in sig och inte släppt in okända personer, hur hon mått allt sämre och även blivit aggressiv.

– Hon kan lätta på trycket om hon får prata med någon hon har förtroende för. Vad händer annars?

Dottern befarar att Karin, om hon inte får rätt hjälp, kommer att behöva få en placering på ett vårdhem.

– Det blir inte billigare för kommunen, säger hon.

Assistenten, som har erfarenhet från psykiatrin, berättar att det tog lång tid att lära känna Karin och bygga upp ett förtroende. Assistansbolaget sätter därför inte gärna in ny personal.

– Vi kommer väldigt bra överens. Därför känns det extra hårt nu. Jag trodde aldrig att det skulle kunna gå till på detta viset, säger Karin.

Det som Hässleholms kommun nu erbjuder är enbart hemtjänst och boendestöd, insatser som både Karin, assistenten och dottern anser redan är förkastade. Hemtjänst har Karin aldrig haft, men det skulle innebära att många olika personer blir inblandade.

– Eftersom just mötet med nya människor är en av de största ångestutlösarna för min mamma så skulle den typen av insats enbart förvärra hennes situation, förklarar dottern.

Trots det har de nu, i brist på annat, ansökt om dessa insatser, men kommunen har ännu inte svarat.

Två helt olika bedömningar

När Karin flyttade till Hässleholm för två år sedan beslöt kommunen att instämma i Malmö stads bedömning och förlänga assistansen, men tidsbegränsa den till den 31 maj i år.

Handläggaren i Hässleholm skriver i juli 2016: …”är i behov av en person med ingående kunskaper om henne och hennes funktionsnedsättning.” Vidare bedöms att hon behöver kvalificerade motivations- och aktiveringsinsatser för att hon överhuvudtaget ska klä sig, sköta hygien och kommunicera. Hon agerar oberäkneligt och kan bli aggressiv och behöver då någon i sin närhet som kan avvärja faror.

Karin ansökte om förlängning och fick avslag. En annan handläggare i Hässleholms kommun skriver i augusti 2018 någonting helt annat än kollegan 2016: …”behov av stöd och hjälp med de grundläggande behoven bedöms dock inte vara av sådan art, omfattning eller karaktär som förutsätts för att hon ska kunna beviljas personlig assistans.” Enligt denna handläggare är motivations- och aktiveringsinsatserna inte så kvalificerade som krävs för assistans och det finns inget som styrker att hjälpbehovet är sådant att det behövs någon med ingående kunskaper om hennes funktionsnedsättning.

Karin överklagade med hjälp av assistansbolagets jurist. Men hennes tidigare läkare hade gått i pension och juristen begärde därför förlängd tid hos domstolen för att hinna få fram ett nytt läkarintyg, vilket beviljades till den 15 oktober. Han begärde också ett interimistiskt beslut, men det avslogs.

– Om ärendet inte kompletteras med nytt läkarintyg kan det avgöras ändå, skriver förvaltningsdomstolen i beslutet.

Assistenten berättar att hon blev uppsagd den 15 oktober med två veckors uppsägningstid. Det var hon som berättade för Karin och hennes dotter att assistansen skulle upphöra den 31 oktober.

Trots att målet inte är avgjort har kommunen alltså dragit in assistansen.

– De skulle väl ha väntat på domstolen, säger dottern.

När hon fyllt 65 går det inte att ansöka

Först i förra veckan kunde Karin skicka in ett nytt läkarintyg till förvaltningsdomstolen. Hon lämnade samtidigt in det till kommunen tillsammans med en ny ansökan om personlig assistans. Dottern har dessutom skickat ett brev med mer utförlig information. Även Johan Wallin, vd på assistansbolaget, har skickat ett personligt brev till domstolen.

På tisdag fyller Karin 65 år. Därefter har hon inte rätt att göra någon ny ansökan om personlig assistans. Men den nya ansökan är inlämnad i tid.

Karin har mått allt sämre sedan assistansen upphörde. De dagar dottern eller den före detta assistenten inte kan komma till henne stannar hon i sängen.

Nu har hon dessutom svårt att röra sig eftersom hon på senare tid även fått fysiska hälsoproblem. Det innebär att hon knappt kan ta sig ut från lägenheten överhuvudtaget.

– Jag har aldrig sett henne i sämre skick än nu. Hon har inte varit fysiskt sjuk tidigare, säger dottern.

Hon har ändå sett sin mamma sedan hon var liten utom när hon under några år var placerad i fosterhem på grund av mammans sjukdom.

-Men nu plötsligt anser kommunen inte att det är något fel på henne. En läkare rekommenderade skogspromenader som alternativ medicinering.

Hon ifrågasätter om det går rätt till när hennes mamma behandlas olika beroende på var hon bor.

-Jag trodde att det var lika i alla kommuner. De kan inte ha en egen lag i Hässleholm, säger hon.

”Barbariskt att ta bort den hjälpen efter alla år”

Johan Wallin förstår inte heller hur kommunen kan komma fram till att Karin klarar sig utan personlig assistans.

-Jag blir både ledsen och förbannad över hur de behandlar människor. Hon har haft assistans sedan 1995 och nu plötsligt får hon inte det. Hennes behov har inte förändrats, det är barbariskt att ta bort den hjälpen efter alla år. Det är katastrofalt att ersätta assistansen med att bara ge punktinsatser, säger han.

Han konstaterar att det blivit allt svårare att få assistans de senaste åren och att många blivit av med sina assistenter. Någon ändring av lagen har dock inte skett sedan Hässleholms kommun fattade sitt förra beslut om Karins assistans 2016.

-Tidigare var det i princip klart att alla som bedöms tillhöra personkrets 1-3 skulle bli beviljade assistans. Nu måste man i stort sett vara en grönsak för att få hjälp, säger han.

– Om hon hade flyttat någon annanstans hade hon kanske fått behålla sina assistenter.

Johan Wallin tror egentligen att denna nya praxis är något som Hässleholm och en del andra kommuner kommit på för att spara pengar.

-Sedan är det enbart kommunens egen personal som kollat upp hur Karin har det i sin dagliga livsföring. Man brukar till exempel ta in en utomstående arbetsterapeut, säger han.

Han hoppas att det nya läkarintyget ska förändra situationen.

-Det finns en möjlighet, säger han.

Han kritiserar också kommunen för att Karin inte fick information om beslutet.

-De hörde bara av sig till oss, det tycker jag är under all kritik, säger han.

Brevet skickades rekommenderat till honom personligen, dessutom på fel adress.

”Bedömt utifrån lagtexten”

När Frilagt vill ställa frågor till ansvariga på kommunens omsorgsförvaltning hänvisar biträdande myndighetschef Stefan Wendelin först enbart till att ärendet ligger i förvaltningsrätten och får bedömas där. Han kan inte svara på frågor om varför kommunens beslut blev annorlunda 2018 än 2016. Frilagt ber därför att få svar från handläggaren. Stefan Wendelin vill då att det ska ske skriftligt och skickas per post. Men Frilagt behöver muntliga svar med möjlighet att ställa följdfrågor. Vi hänvisar till offentlighetsprincipen, förvaltningslagens serviceskyldighet och ett tidigare uttalande från kommundirektören vid ett koncernledningsmöte i våras efter en liknande diskussion med tekniska förvaltningen.

Handläggaren Tina Olofsson, som beslutat säga nej till Karins assistans, får därefter tala med Frilagt.

-Jag har bedömt utifrån vad lagtexten säger och kan inte svara för vad som sagts tidigare. Jag måste ge avslag för att följa lagen, annars blir det tjänstefel, säger hon.

Har de tidigare handläggarna då gjort bedömningar som strider mot lagen?

-Nej, det är ingen som gjort något olagligt, säger hon.

Men ni kommer till helt olika slutsatser?

-För mig är det glasklart i de flesta fall. Genom LSS skulle det bli lika bedömningar i alla kommuner. Att lagen inte fullt ut följs i alla kommuner eller att handläggarna inte är pålästa är bara att beklaga.

Här ser det ut som att det blir olika beroende på kommun?

-Om jag tolkat lagen fel får domstolen ge tillbaka ärendet.

Hon förklarar att LSS omprövas när förhållandena förändras. Den som har en LSS-insats och ska flytta ska ansöka om ett förhandsbesked.

-Jag kan bara spekulera i den förra handläggarens bedömning, men Karin hade redan flyttat till Tyringe när hon fick ärendet 2016, säger Tina Olofsson.

Hon förklarar att hon förstår att konsekvenserna blir stora för den som får avslag. Men hon kan inte svara på varför hon kommer fram till en annan slutsats än sin kollega. Det handlar inte om lagändringar eller ny praxis på grund av en prejudicerande dom.

-Det finns ingenting i min utredning där det framgår att hon behöver så ingående hjälp, säger hon.

Hon påpekar att det framkommit att Karin kan ta medicin själv om hon inte mår bra, att en ny assistent jobbats in på de två åren i Tyringe och att det räcker med färre timmar på helgerna.

-Det borde vara samma behov vardag som helg, säger Tina Olofsson.

Hon säger att Karin fick extra tid för att hinna ansöka om annat stöd, men menar att det tog mer tid på grund av svårigheter att kommunicera med assistansbolaget. Hon vet inte varför det fortfarande inte kommit något svar angående hemtjänst och boendestöd, de ärendena ligger inte hos henne.

Hon har fått den nya ansökan med läkarintyg, men inte hunnit titta på den ännu. Hon lovar att göra det så snabbt det går.

-Vi har sagt att vi skulle kunna anställa samma assistent till boendestöd, men jag vet inte om det är möjligt, säger hon.

Berit Önell