Vad skulle du ta itu med, om du kunde göra under? Varje dag ser vi väl behov omkring oss som vi önskar att vi kunde lösa med en ”quick fix”. Det vimlar av sjukdomar, lidande och livskontrollerande problem.
Vi som arbetar som undersköterskor kan dessvärre inte åstadkomma under. Vi förmår inte göra mirakel, vår yrkestitel till trots. Ändå förväntas vi ska klara så mycket, även det som är nästan omöjligt.
Själv jobbar jag i hemtjänsten, eller hemvården som är det numera heter. Vår gemensamma arbetsuppgift är gigantisk. Behoven är så gott som obegränsade. Dessutom måste vi ibland ta strid för våra vårdtagare, eftersom det finns makthavare som vill prioritera annat, som asfalt och betong. För oss är människorna viktigast!
Hippokrates var läkare under antiken. Han talade om att ibland kan man bota, ofta lindra, men alltid trösta. Allt detta försöker vi göra – efter bästa förmåga. Lindra och trösta hävdar jag bestämt att vi i hemtjänsten är bra på. Ändå skulle vi kunna göra så mycket mer!
Den tid vi har på oss att utföra arbetsuppgifterna vill inte alltid räcka till. Vi tvingas ofta hantera stressiga situationer. Larm, sjukskrivningar och annat oförutsett kan snabbt öka belastningen under en arbetsdag. Ändå måste jag säga att i stort sett alla jag arbetat med i vården gör sitt allra bästa. Vi löser det mesta med gott humör.
Det är också svårt att få tag på vårdpersonal. En bidragande orsak till det är att det utbildas alldeles för få undersköterskor. Vi tvingas därför anlita outbildad personal, som utifrån förutsättningarna ofta gör ett mycket bra arbete. Jag skulle också vilja påstå att personalomsättningen är alldeles för stor. Varför då?
ANNONS
Eftersom antalet äldre skjuter i höjden måste åtgärder sättas in för att lösa personalbehoven. Fler ungdomar behöver få upp ögonen för vårdyrken. Makthavarna behöver uppenbarligen utmanas. Yrkets status och lönerna behöver troligtvis höjas. Det heter väl inte undersköterska för att det krävs ett under för att det ska vara möjligt att leva på lönen?
Det är trots allt en stor förmån att gå till jobbet och veta att jag är behövd. Jag möter så mycket av tacksamhet när jag besöker mina vårdtagare, oavsett om min arbetsuppgift handlar om att ge två Alvedon eller om att dra av ett par stödstrumpor. Det är i regel också uppskattat om jag växlar några vänliga ord med dem jag möter. Behoven hos vårdtagarna är högst personliga, och det gör arbetet både varierande och spännande. Även om alla arbetsuppgifter inte är lika roliga.
I mötet med människorna i mitt yrke finner jag glädjen i mitt arbete. För det är alltid meningsfullt. Mina arbetsinsatser är långt ifrån några under – men det jag säger och gör betyder något för en annan människa. För mig är det stort nog.
Urban Önell
