– Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, skämtade Oscar Magnusson från scenen.

Och nej. Tjugo minuters försening upprörde inte fansen som jublade när Sven Ingvars drog igång sin spelning vid 23.45.

Det var ändå en något till antalet uttunnad festivalpublik som mötte Sven Ingvars. Men den var desto mer hängiven och bara liten i jämförelsen med den stora publik som Torsjöfredagen totalt samlat. Den nya dansbanan kom också till användning.

– Det var nog en del som kommit för att se Bo Kaspers och de lämnade när de var nöjda, spekulerade en röst ur publiken om varför slänterna inte längre var fulla av publik.

ANNONS

Men desto tätare var leden framför scenen. Planen var fylld med glada fans och fuktkylan som smugit in med natten värmdes helt bort här.

Årets festivalnyhet, dansbanan, användes också nu flitigt och det dansades till bland annat klassikerna Säg inte nej, (säg kanske kanske kanske) och Fröken fräken.

Så många mil så många år, blev i Oscars tolkning till en tydlig hyllning till pappa Sven Erik Magnusson. Ett finstämt passande allvar infann sig i den tättstående publiken framför scenen.

Att hela akten var en stor hyllning till Sven Ingvars och pappas insatser gick det inte att ta fel på. Det var en stolt Oscar på scenen som försäkrade publiken om att han tar arvet vidare.

Publiken höll såklart med om att det i år är en sommar i Sverige och Oscar fick många att sjunga med i låten med samma namn i fullmånens sken i Torsjönatten.

Den officiella spelningen avslutades med en instrumental version av Ack Värmeland du sköna där gitarrspelet verkligen ekade som häftig rymdmusik. Oscars Magnussons hand på hjärtat förstärkte känslan av värmländsk nationalsång.

Men publiken behövde inte ropa länge innan det rutinerade bandet startade med lite extranummer.

En mycket nöjd festivalpublik vandrade sedan ut. Sven Ingvars lever än, absolut.

Gull-Britt Blixt dröjde sig kvar lite extra för att berätta för Frilagt om vilken höjdarkväll det varit för henne.

– Det är helt underbart att Oscar har tagit över. Han är lik sin pappa och han bär detta med fin stil. Han kan nog hålla liv i denna orkestern lika många år som hans pappa gjorde. Vilka spelemän!

Många mil i samma stil?

– Ja, det kan man verkligen säga, log Gull-Britt Blixt.

Unge Albin Halldén var förmodligen den som var allra mest nöjd med kvällen, för mer nöjd än han var, det går det nog inte att vara.

Och vad annat kan man vänta sig när alla ens vildaste önskningar gått i uppfyllelse?

– Jag sa till Oscar att det är inte omöjligt att jag är ert största fan. Jag kan alla era låtar, berättade en strålande glad Albin Halldén om vad som just timat backstage när han efter spelningen fick träffa sina idoler.

Han höll stolt ett utrivet kollegieblocksark med bandets autografer i handen.

– Oscar sa att alla låtar kan inte ens han så han kanske kunde få ringa mig, avslöjade han.

Vad är det med Sven-Ingvars som du har fastnat för?

– Sven-Erik hade en så underbar röst och sjöng så gôtt på värmländska, förklarade Albin och växlade själv rejält över till dialekten.

Inte utan stolthet berättade han att han ser sig som halvt värmlänning; mamma är född där.

Han hade själv under kvällen genomfört ett litet kuppjobb på Torsjö – som spontan publikartist. En av Torsjös nymålade och jättestora före detta fiberrullar av trä – egentligen tänkta att användas som ståbord till publiken – förvandlades fyndigt av Albin till en scen. Uppflugen där med gitarr och sång charmade han sedan publiken parallellt med Sven Ingvars. Den simultana coverspelningen uppskattades så mycket att en burk fylldes med både slantar och sedlar. Gaget var inte räknat – men 200 kronor var det säkert, enligt mamma som blivit kvällens kassör. Vad månde bliva?!

Uppskattningsvis var det omkring 3 500 personer som besökte det soliga Torsjö på fredagen. (Officiella siffror får kommentera det påståendet senare.) Det lär nog inte bli färre som kommer under lördagen.

Lotta Persson