Mycket talar för en rekordpublik på årets upplaga av Torsjö live som inleddes på fredagskvällen. Långt innan aftonens största dragplåster, Bo Kaspers Orkester och Sven-Ingvars, äntrade scenen hade musikälskarna intagit sina platser i gröngräset utanför Västra Torup.
The Peace Conspiracy startade för bara ett år sedan. Nu fick rockbandet med flower powerstuk äran att inleda årets musikfest utanför Västra Torup. Frilagt fick en liten pratstund med dem.
ANNONS
– Vi spelar jättegärna på lördag 21.30 nästa år, skrattar frontfigurerna Meja Kullersten och Conny Bloom, som kommentar till att de redan fått höra att de låg tidigt i årets program och många festivalbesökare inte hade hunnit komma på plats förrän deras spelning var över.
Vilket intryck har ni hunnit få av Torsjö?
– Den här festivalen är fantastiskt bra – allting är välorganiserat, säger Meja. Det är vänliga människor som jobbar här. Inget är omöjligt.
Var det självklart att tacka ja till att komma till Torsjö?
– Ja, absolut. Jag var här för tre år sedan med Louise Hoffsten, säger Meja.Vi fick så himla härliga vibbar redan då, så när frågan kom kände jag direkt att det här ville jag absolut göra.
Hur startade ert samarbete i bandet?
– Vi har pratat ganska länge om att skriva ihop och har gjort det lite grann, men sedan skulle vi spela på ett party och fick dra ihop ett band, med våra favoritmusiker, både kompisar och gästartister, säger Conny. Det blev i förlängningen det här bandet. Vi tyckte det funkade
så bra att vi ville göra något mer seriöst.
Publiken på Torsjö live ville att The Peace Conspiracy skulle bjuda på ett extranummer, men tidsschemat tillät dessvärre inte det.
– Ja, reglerna var stränga, vi hade bara en viss tid, förklarar Meja.
Bandet tolkar lyssnarnas önskan som att spelningen väckte mersmak.
– Eftersom vi var först ut på den scenen, var det väldigt kul att få den här responsen, säger Conny.
Bara sol på Torsjö?
– Bara, bara sol, säger Meja och Conny, med en mun.
The Peace Conspiracy spelade till största delen välkända låtar hämtade från 60- och 70-talen. Deras coverversioner av The Mamas and the Papas ”California Dreaming” och Beatles ”With a Little Help from my Friends” tillhörde dem som togs emot med förtjusning av publiken.
På den lilla scenen framträdde Anna Ternheim. Hon bjöd på en mer sparsmakad musikstil och en dos svenskt vemod, tillsammans med musikaliskt stöd av Martin Hederos. På ett personligt sätt och med värme berättade hon hur en del av låtarna kommit till, exempelvis efter ett
samtal med hennes 93-årige morfar. En annan av hennes sånger bygger på hennes väns erfarenhet av att bli gravid och stå där ensam, eftersom pojkvännen valde att lämna henne.
Betydligt mera lättsam verkade Linnea Henriksson vara, även om hennes texter också kan handla om att livet inte alltid är så enkelt. Det räcker att lyssnat till henne när hon sjunger: ”Jag är lyckligare nu”. Hon var full av energi på scenen.
– Jag undrar om ni märkt det, men jag har lite svårt att vara stilla, skämtade Linnea, samtidigt som hävdade att hon hade förmågan att andas som en maratonlöpare.
Lotta Persson
Urban Önell
