Sedan några veckor tillbaka matas hungriga storkungar morgon, middag och kväll i det stora hägnet i Fulltofta. Tack vare många timmars ideellt arbete är den i Sverige tidigare utrotade storken på väg att bli livkraftig i Skåne igen.

Förra året räknades 71 fria och häckande par. Målet för storkprojektet är 150 par som också flyttar på normalt sätt, vilket de flesta inte gör idag.

– Vi bör ha nått målet någon gång mellan 2022 och 2024, säger Palle Wiberg från Hässleholm som sedan sex år tillbaka ägnat mycket tid åt projektet, idag främst information och guidning.

Kanske kommer storken i framtiden också att häcka vid Hovdala slott. Det krävs i så fall större områden där storkarna kan hitta mat, inte bara våtmarker utan även betesmark. Sådana åtgärder har diskuterats i samråd med storkprojektet, men några konkreta planer finns inte idag.

Förr var storken helt beroende av våtmarker, men de har dikats ut och grodor har nästan försvunnit från menyn. Idag hittar vilda storkar mer mat på betesmark och ängsmark, oftast ödlor och smådjur.

– Storken finns bara där det är gott om smådjur. Den är en indikatorart som visar hur det står till med den biologiska mångfalden, säger Palle Wiberg.

Storkhägnet i Fulltofta, mellan Höör och Hörby, är det största i Skandinavien. I storkprojektet ingår också hägn i Hemestorps mölla, Karups nygård och Flyinge.

Gunborg Rosén låser upp grinden och kör in skottkärran med storkmat i hägnet medan fåglarna böjar klappra med näbbarna. Hon går från bo till bo, lägger upp mat till ungarna, räknar dem och kollar så att de är pigga. 41 ungar är kläckta hittills i de 20 bona. Den minsta är bara något dygn gammal, men blir så ivrig när maten kommer att den hoppar upp och ner tills den trillar baklänges. När den kravlat sig upp hugger den med god aptit in på de finklippta fiskbitarna som är blandade med färs av hästkött.

De flesta storkföräldrarna väntar lugnt, men en är ibland aggressiv mot mataren och Gunborg har därför en pinne med sig till försvar. Denna gång behöver hon inte använda den, men hon berättar att hon en gång fick ett rejält hugg i handen av en vass storknäbb. Det blev ett sår och eftersom hon samma dag ändå skulle på läkarbesök av annan orsak visade hon upp skadan där.

– Läkaren blev lite förvånad när jag sa att den orsakats av en stork, berättar hon.

Det är tredje säsongen hon matar storkar och hon är här en gång i veckan.

De äldsta ungarna är nu några veckor gamla, vitluddiga och långbenta. En del försöker se kaxiga ut, men de flesta är lite dåsiga i hettan.

Den långvariga värmen är inte alls bra för storkarna. Vilda ungar riskerar att svälta ihjäl.

– Det är svårt för storkföräldrarna att hitta mat. Daggmask och andra smådjur som de äter drar sig längre ner i marken när det är så varmt och torrt, berättar Palle.

I hägnet är det inga problem eftersom alla ungar matas. Sol och värme klarar de, trots att bona inte har skugga.

– Det var värre förra året när det var regnigt och kallt, då frös ungar ihjäl även i hägnet, trots att vi hämtade ny och torr halm till bona och torkade några ungar i värmeskåpet, berättar Palle.

I hägnet matas storkarna i första hand med fisk, kyckling och hästkött som förvaras i ett fryshus. Fisken kommer från reduktionsfiske i övergödda sjöar. Tidigare har en del kommit från Finjasjön, men det föll på bristande frysmöjligheter vid sjön. Storkarna äter totalt cirka 500 kilo i månaden.

Cirka 30 personer arbetar så här års med att mata storkungarna. De sitter också och klipper fisken i små bitar. Varje mål innebär totalt mellan två och två och en halv timmes arbete.

– Man får inte vara rädd för att bli smutsig om fingrarna, säger Palle.

De volontärer som matar ägnar sig enbart åt det. Fältarbetsgruppen gör exempelvis grövre arbeten som att bygga och laga hägn. Andra sköter ringmärkning, butik eller information. Totalt är cirka 60 volontärer engagerade i projektet.

Volontärerna är vanliga människor med ett naturintresse.

– De flesta är pensionärer. Men vi har nått en del yngre sedan vi startade vår Facebooksida. Vi fick svar från en tjej direkt efter att vi lagt ut informationen. En halvtimme senare var hon på plats!

Själv blev Palle engagerad efter att ha lyssnat på en föreläsning om storkprojektet som arrangerades av Göingebygdens biologiska förening där han varit medlem i många år.

– Jag är fascinerad av storken som fågel och fick veta att de behövde volontärer. Det var några år före min pension och jag tyckte att det lät väldigt intressant, berättar han.

Han kunde använda sina erfarenheter från arbete med internationell projektledning och administration när han gick in i ledningsgruppen och även blev projektadministratör för storkprojektet under ett par år. Numera är han ansvarig för hägnet i Fulltofta, håller i event, bland annat det stora årliga släppet av ungfåglar sista lördagen i juli, och guidningar, en viktig inkomstkälla för projektet..

Storkprojektet startade 1989 då Skånes Naturskyddsförening och Skånes ornitologiska förening importerade ett 50-tal storkar från Polen. Dessförinnan hade ett försök gjorts i småländska Aneboda, men där trivdes storkarna inte.

Ekonomiska bidrag kommer från donatorer. En del kommuner ger bidrag, men många säger nej för att de inte har stork inom sitt eget område.

– Men det handlar om att få tillbaka storken i Skåne och det berör alla kommuner, säger Palle.

2017 blev 96 ungar flygfärdiga, trots det dåliga vädret. Sedan ett par år tillbaka släpps alla ungar ut.

– I början blev nästa alla ungar avelsdjur i hägnen. När vi behöver fylla på nu fångar vi in några av dem som inte flyttat, berättar Palle.

Det blir ofta storkar som skadat sig och därför inte kan flytta.

Projektet har inte fått några rapporter om att ungar som inte flyttat dukat under.

– Det finns cirka 70-80 stationära fria storkar. Men när det blir snö och tjäle så att de får svårare att hitta mat stödmatar vi dem vid hägnen i Flyinge och Hemmestorp. Då kommer alla mangrant dit. Hur de kommunicerar med varandra att det finns mat vet vi inte. De hänger väl med någon som hittar. Nu har det till och med börjar komma storkar från Polen och Tyskland när vi matar dem, berättar Palle.

Alla storkungarna ringmärks när de är åtta veckor gamla så att deras vidare öden kan följas. Ringmärkningen kan vara en underhållande tillställning.

– Ibland blir ungarna rädda och lägger sig ned och spelar döda. Då tror de att de inte syns. Efter en stund tittar de upp med ett öga och kollar om faran är över, annars blundar de igen, berättar Palle.

Det är fortfarande oklart varför vissa storkar flyttar och andra inte. De kan inte lära av föräldrar som inte flyttar. Men det är normalt för unga storkar att samlas utan föräldrar inför flytten. När de är tre år gamla och kommer tillbaka från övervintringsplatserna, antingen i Spanien eller i Sydafrika, är de mogna att häcka.

Under projektets första år, när ungarna släpptes ut några få åt gången, var de lite vilsna och nästan ingen flyttade. Sedan massutsläppen startade 2011 flyttar nästan alla. Ungfåglarna samlas i flockar och hittar kanske lättare vilda storkar som är vana att flytta.

– Storkar är mycket sociala, säger Palle.

Tio vilda storkpar har också byggt bo precis utanför och ovanpå hägnet i Fulltofta.

Eftersom storkarna gärna bygger på sina bon med ett nytt lager varje år blev de tyngre och tyngre tills för två år sedan då snön knäckte hägnet och allt rasade.

– De största bona vägde runt 300 kilo och var två meter höga, berättar Palle.

Numera rensas alla bon varje höst och fem boplattformar har byggts runt om.

– Men det första de vilda storkarna gjorde på våren var att bygga bo högst upp på nätet igen, så vi fick sätta plattformar där också, berättar Palle.

Många av de storkar som fötts upp i Skåne och flyttat söderut återvänder inte hit. En del förolyckas längs vägen, andra stannar och häckar på andra platser längs vägen hit. Inte så få har bosatt sig i Danmark.

– Danskarna har ”matat ner” några. Det är inte tillåtet att föda upp storkar i hägn i Danmark, förklarar Palle.

Storkar i hägn kan bli närmare 30 år gamla. Fler ungar överlever också eftersom de får så mycket mat de vill och oftast blir friska och starka.

1954 förklarades storken utrotad i Sverige. Då rasade det sista kända boet i en storm och ungarna ramlade ner och dog. Men arten började gå tillbaka kraftigt redan på 1800-talet. Annat var det när Linné besökte Skåne på 1700-talet och räknade till 5 000 par storkar.

Sedan projektet lyckats få fram flyttande par som häckar betecknas storken inte längre som utdöd utan som utrotningshotad i Sverige.

Palle tar på sig sin keps med en stork i plysch, inköpt i Frankrike och mycket populär bland barn som besöker hägnet, och välkomnar ännu en busslast, denna gång från Bohuslän. I över en timme står han i den stekande solen framför hägnet och berättar entusiastiskt om projektet. Han visar en storkmåltid på en bricka medan Gunborg i bakgrunden börjar mata de riktiga storkarna.

Berit Önell