I augusti 1968 invaderade Ryssland Tjeckoslovakien för att snabbt och brutalt kväva den spirande liberalisering av politiken som kunde skönjas under Alexander Dubcek. I TV visades dramatiska bilder av brinnande stridsvagnar, tårgas och kravallpolis. Det rådde knappast något tvivel om vad som skedde i Prag under dessa händelserika dagar.
Jämför denna händelse med de “små gröna män” som invaderade Krimhalvön och östra Ukraina 2015, utan någon officiell nationalitetsbeteckning på sina uniformer. Det förekom inte någon officiell militär invasion, utan i stället understöddes diverse militära grupper som påstods representera områden som önskade tillhöra Ryssland. Ett karakteristiskt drag var att förhållanden var så oklara. Vilka representerade egentligen de olika militära grupperna, vilket land ville olika befolkningsgrupperna tillhöra, historiska gränser ifrågasattes osv. Vid inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 användes i huvudsak militära medel för att underkuva ett land, medan det kanske viktigaste vapnet för genomförandet av operationen i Ukraina var propaganda.
Nutidens hot mot demokratin uppvisar inte längre de typiska dragen av en klassisk statskupp där statsöverhuvudet fängslas eller likvideras, ett brinnande presidentpalats, militära trupper och stridsvagnar på gatorna och upphävande av konstitutionen. Dagens hot mot demokratin kommer smygande, det finns inte någon enstaka dramatisk händelse där demokratin kastas över ända och diktaturen tar vid. Utvecklingen i Turkiet, Ungern och Polen utgör exempel på en gradvis underminering av demokratiska institutioner. Val hålls fortfarande, det finns olika partier, åtminstone på pappret, och olika tidningar så på ytan ser det mesta normalt ut. Men substansen av demokratin urholkas gradvis och metodiskt via lagändringar, politisering av domstolarna och inte minst kampen mot en fri press. Politiska meningsmotståndare behandlas inte längre som legitima konkurrenter om den politiska makten utan snarare som fiender eller icke-patrioter. Man får inte heller glömma bort den oerhörda betydelse som internet och sociala medier har i dagens samhälle. Spridandet av konspirationsteorier och påhittade fakta, s.k.”fake news”, är idag så utbrett att det är att betrakta som ett av många vapen i den politiska arsenalen.
En levande demokrati kräver relativt välinformerade medborgare, för att kunna jämföra olika ståndpunkter och göra rimliga val. Om lögner och desinformation utgör en alltför stor del av informationsflödet, så blir det svårt att skilja mellan sant och falskt och risken uppstår att människor blir uppgivna och betraktar all information som hopplöst partisk och likvärdig. Det är just detta som auktoritära regimer vill uppnå. Sedan är det fritt fram för ren propaganda att ersätta fakta och kritik.
Den amerikanske författaren Sinclair Lewis skrev 1935 boken ”It can’t happen here” som handlar om hur en demokratiskt vald president gradvis inför ett auktoritärt styre. Boken skrevs som en varning inför populisten Huey Longs kandidatur i 1936 års amerikanska presidentval. Efter det senaste presidentvalet 2016 i USA har boken fått en renässans och blev en bestseller. Är den amerikanska demokratin verkligen hotad? Vi är nog många som trott att den frågan var av rent teoretisk natur, men det är kanske dags att tänka om.
Uppkomsten av demagoger med en antidemokratisk läggning sker i alla länder. Också USA har haft sin beskärda del, t.ex. Henry Ford, Huey Long, Joseph McCarthy and George Wallace. Det avgörande för en demokrati är alltså inte om sådana figurer dyker upp utan om de politiska partierna och ledarna tar avstånd från icke-demokratiska tendenser och ser till att de inte uppnår viktiga maktpositioner. Där har USA misslyckats. Donald Trumps överraskande seger gjordes möjlig inte bara av det allmänna missnöjet hos väljarna utan också av det republikanska partiets oförmåga att presentera ett bättre alternativ som partiets presidentkandidat.
Faktum är att republikanerna och inte minst flera religiösa grupper accepterar Trumps beteende och motiverar det med att han tillsätter konservativa domare och understödjer lagstiftning som gör abort svårare. Abortfrågan var för många väljare en avgörande faktor i valet av Trump. I vilket fall som helst så är det häpnadsväckande vad många republikaner accepterar för att kunna inhösta en del politiska framgångar. Ett sådant beteende som Trump uppvisar hade aldrig accepterats av Obama eller av någon tidigare president.
Hur allvarligt är då hotet mot demokratin I USA just nu? Många tröstar sig med den amerikanska konstitutionen, med sin berömda maktdelningsprincip. Den har ju överlevt ett inbördeskrig, trettio-talets ekonomiska depression, det kalla kriget och Watergate så nog borde den även klara av att motstå Trump.
ANNONS
Men demokratier fungerar bäst när den formella konstitutionen kompletteras och understöds av oskrivna demokratiska normer. En sådan norm är ömsesidig tolerans vilket innebär att konkurrerande partier accepterar varandra som legitima rivaler om den politiska makten. En annan norm består i att den part som (för tillfället) har en majoritet utövar en viss återhållsamhet i sitt regerande och tar hänsyn till minoriteten.
I dagens USA är gäller det att vinna till varje pris och alla medel är tillåtna. När man väl har en majoritet så utnyttjas den maximalt och ingen, eller ringa, hänsyn tas till minoriteten. Trump har accelererat denna process, men har inte skapat den. Dessa normer har sedan en längre tid undergrävts och har sin orsak i den extrema politiska polariseringen. Den är denna polarisering som gör det möjligt att man accepterar så gott som allt av den egna sidan medan motståndarna inte tillmäts några goda avsikter alls.
Kommer då Trumps presidentskap att leda till en successiv försämring av den amerikanska demokratin? Den risken kan man definitivt inte utesluta, men det finns också en annan möjlighet. Rickard Nixons maktmissbruk ledde till en rad reformer för att begränsa presidents makt. På liknande sätt kan Trumps åsidosättande av demokratiska normer leda till en politisk motreaktion och ett nytt engagemang bland väljarna.
Det är värt att notera att valet av Trump redan haft en positiv effekt när det gällde valen i Frankrike och Holland 2017 där de populistiska partierna gjorde sämre i från sig än väntat. Även i USA har man noterat ett ökat intresse bland medborgarna för att ställa upp i olika val, framför allt har många kvinnor i det demokratiska partiet engagerat sig.
Av mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen i USA kommer utgången av valen i november att ha då alla 435 ledamöterna i representanthuset och 35 senatorer kommer att väljas. Dessutom väljs ett stort antal delstatliga och lokala representanter. Framgång föder framgång och kan Trump och republikanerna försvara sin majoritet i kongressen så kommer det att tas som en intäkt för att den förda politiken varit framgångsrik och därmed även legitimera presidentens beteende och attacker på demokratin.
Det kommer att bli en kraftmätning mellan en ekonomi som för tillfället är väldigt stark, med låg arbetslöshet och stigande löner, och den utbredda motviljan mot president Trump personligen. Med den goda ekonomin som bakgrund så skulle en ”normal” president och hans parti ha vunnit ganska lätt. Men ingenting är längre normalt i amerikansk politik.
Tohmas Karlsson
