Nu rivs villan på Åkaregatan 9 vid Hembygdsparken, trots att flera personer överklagat kommunens beslut att sälja fastigheten, ärenden som inte är färdigbehandlade i förvaltningsrätten.

Bland de klagande finns kommunfullmäktiges ordförande Douglas Roth och kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson, båda moderater, som också är mycket kritiska till att lagfart kunnat beviljas till den nye ägaren K-fastigheter innan frågan slutgiltigt avgjorts i domstolen.

– Rättsröta, kallar Douglas Roth det.

På onsdagen började grävskopan äta sig in i huset från baksidan. Fasaden mot gatan såg fortfarande intakt ut och arbetet väckte inte så mycket uppmärksamhet. Men några personer reagerade.

– Jag blev illa berörd när jag passerade, för jag skulle gå på en uppvaktning, och morrade för mig själv ”är de inte riktigt kloka”. Förstöra vår stad på detta viset och inte bevara något av kulturen, säger Victoria Pehrsson.

Hon tror inte på uppgifterna om att huset var i dåligt skick och skulle kosta mycket att renovera.

– Vad kostar det att ett kulturvärde förstörs?

Tommy Krizsan, som bor i flerfamiljshuset intill och är ordförande i bostadsrättsföreningen Björnen, tror däremot att villan var så förfallen att det var ett skäl att riva den i vilket fall.

– Många kommuner är ju jättedåliga på att underhålla sina fastigheter. Det blir självuppfyllande till slut, man negligerar underhållet så pass så att till slut finns det ingen återvändo, säger han.

Han tycker att kommunen gjort fel som inte skyddat villorna för länge sedan. Men nu tror han ändå att det kan bli bra med ett nytt flerfamiljshus med åtta lägenheter. Två våningar är inte heller så högt.

Föreningen skrev ett yttrande till byggnadsnämnden i samband med bygglovsansökan och betonade då i första hand att de ville ha kvar så många träd som möjligt, något som också var ett av villkoren i markanvisningstävlingen. Men något gehör fick de inte.

– Vi fick ett lamt svar om att man inte kan ställa några formella krav på det, berättar han.

Många protesterade när det blev känt att kommunen skulle sälja de gamla lärarbostäderna Åkaregatan 9 och 11. Inga politiska beslut föregick den markanvisningstävling som tjänstemännen på exploateringsavdelningen arrangerade förra våren och som vanns av Jacob Karlssons bolag.

Debatten ledde till att det ena huset, den så kallade Parkvillan, räddades. Båda villorna fanns med i förteckningar över bevaransvärda byggander. Men först efter att politikerna i höstas beslutat om försäljningen och bygglovsansökan var inlämnad uppmärksammades att det att det även fanns en politisk ambition att bevara dem, enligt den gällande fördjupade översiktsplanen, daterad 1995. Den säger att nya detaljplaner med skydd för villorna, ska tas fram och ersätta detaljplanerna från 1947 som tillåter flerfamiljshus i två och en halv våningar. Detta arbete blev alltså aldrig gjort. Istället framförde både politiker och tjänstemän att den gamla detaljplanen måste följas.

De som överklagat hävdar att affären inte gick rätt till. Bland annat ska fastigheten ha sålts till underpris, vilket gynnar den enskilde näringsidkaren och strider mot kommunallagen.

Douglas Roth och Lars Johnsson, båda jurister, har låtit en mäklare värdera fastigheten. Enligt det skriftliga intyget är marknadsvärdet 875 000 kronor med en felmarginal på 75 000 kronor. Det är enligt överklagandet minst dubbelt så mycket som den reella köpeskillingen på cirka 390 000 kronor (480 000 kronor enligt köpeavtalet, minskat med kommunens bidrag till utökade arkitektkostnader och iordningsställande av en parkeringsplats).

– Starka skäl talar för att beslutet är olagligt, skrev Roth och Johnsson i överklagandet.

Dessutom strider det mot kommunens riktlinjer för markanvisning och exploateringsavtal som säger att priset för den mark som kommunen säljer ska motsvara marknadsvärdet.

Ernst Herslow (FV) påpekade i sitt överklagande att högre anbud från andra intressenter kommit in till kommunen. Dessutom förändrades förutsättningarna för markanvisningstävlingen på ett sådant sätt när två fastigheter reducerades till en att nya intressenter borde släppts in.

Evert Storm i Medborgarpartiet menade också att gällande upphandlingsregler åsidosattes och att ett bud från en privatperson på en miljon kronor diariefördes först efter beslutet om försäljningen och därför aldrig kom på politikernas bord.

Storm beräknade fastighetens värde till 1,6 miljoner kronor genom att räkna varje planerad lägenhet som en byggrätt på 200 000 kronor.

Kommunen bestred i sitt yttrande till domstolen att köpeskillingen skulle vara ett underpris. Även begäran om inhibition, alltså att verkställigheten av beslutet skulle pausas tills domstolen avgjort frågan, bestreds.

– Om förvaltningsrätten ändå skulle komma fram till att beslutet ska upphävas kommer försäljningen att gå åter och enligt kommunen uppstår då ingen skada, skrev kommunjurist Magnus Gjerstad.

Förvaltningsrätten sa nej till inhibition. Men om beslutet nu upphävs är skadan stor eftersom huset är borta.

Douglas Roth menar att lagfarten inte borde godkänts innan domen fallit. Han tror inte att domstolen uppskattar kommunens agerande.

– Förvaltningsrätten är kontrollorganet, men det bryr de ansvariga sig inte om. Vad är detta om inte rättsröta?

Nu menar han att det kan bli besvärligt om lagfarten ska upphävas i efterhand.

– Då får kommunen väcka talan om lagfartens giltighet, det blir en jättestor omgång, säger han.

Han säger att felet var att kommunen, trots överklagandena, utfärdade ett köpebrev som K-Fastigheter kunde använda för att begära ut en lagfart hos fastighetsmyndigheten.

– Det står i avtalet att det gäller efter giltigt beslut i kommunal nämnd, men det är inte giltigt ännu, säger Roth.

Han konstaterar att berörda tjänstemän har delegation på att fatta besluten, men att det inte räcker.

– De har överskridit sina befogenheter, säger han.

– Det väcker frågor om den kommunala ordningen. Det går inte att i tjänsten göra saker som inte är lagliga. Det här kan kosta kommunen ett antal 100 000 kronor. Ska tjänstemännen betala? Något ansvar måste de ha. Vi får väl ta upp frågan och sedan får allmänheten säga om de vill ha de här fifflarna kvar. Det är inte heller första gången sådant händer, säger han och nämner turerna kring musikpaviljongen.

Evert Storm fick nyligen besked från domstolen om att hans begäran om muntlig förhandling i ärendet avslagits. Han har nu överklagat det beslutet och anser att det tillkommit nya skäl till att hålla muntlig förhandling. Han nämner att köpebrev undertecknats, att rivning påbörjats och att ärenden av liknande slag tidigare förekommit.

– Ärendet är av stor betydelse för den skattebetalande allmänheten i Hässleholms kommun, skriver han.

Han menar därför att kommunen bör ges tillfälle att i full offentlighet under muntliga förhandlingar framföra sin sak. Han hävdar också att han har stöd för detta i övergripande EU-lagstiftning.

Frilagt har tidigare skrivit om en fastighetsaffär i Tyringe där kommunen också fullföljde försäljningen trots överklagande. I det fallet gick domstolen på kommunens linje och det blev aldrig aktuellt att upphäva lagfarten.

Den gången försvarade tekniska nämndens ordförande Arne Dahlström (KD) agerandet. Men nu säger han att han blev förvånad när han fick höra om att rivningen påbörjats.

– Jag trodde inte att de skulle göra det förrän det var slutligt klart i domstolen, säger han.

Vad händer om domstolen säger att försäljningen var olaglig?

– Jag vet inte, men det är just därför man absolut inte ska göra så här. Det är inte bra, säger han.

Berit Önell
Lotta Persson