Tyringe Konstförening ställer just nu ut akvareller av Höörkonstnären Jan Persson. På onsdagen var konstnären själv på plats. Efter föreningens årsmöte berättade han lättsamt för medlemmarna om sin karriär som konstnär. Utställningen längst in i bibliotekslokalen är öppen för alla och hänger kvar till den 26 mars.
– Höj priset och byt efternamn!
ANNONS
Den rättframma uppmaningen fick Jan Persson av en äldre dam som trots sin skröplighet kommit cyklande i regnet till en av Jans många utställningar. En timme senare; då damen vandrat runt bland konstverken kom så hennes två tydligt formulerade råd – som väcker många skratt bland kvällens åhörare.
– Nej, jag lydde henne inte, ler Jan Persson.
Att hans konst är överkomlig i pris tycker han är helt i sin ordning. Det är en lågmäld autodidakt akvarellist som talar.
Första utställningen 1992 har följts av till idag drygt 150 separat- och samlingsutställlningar. Medlemsskap i VSKG (Västra skånes konstnärsgille), SAG (Scanian art group), SK(Svenska konstnärsförbundet) liksom i Bildupphovsrätt i Sverige finns i hans CV.
Men allt startade i unga år och med teckning. Det hade Jan en medfödd talang för. Vänner och bekanta bad honom ofta om att teckna eller måla något vackert till någon högtidsdag. Eller teckna serier. Kurser för att utveckla tecknandet och läraren Erik Ahlberg gav honom mycket.
Men de steg han sedan tog för att utveckla måleriet blev mest besvikelser.
Oljemålning gav honom huvudvärk och fick överges. Med akvarelltekniken klickade det lyckligt nog direkt. Fast lärarna var antingen ointresserade av eleverna eller inte villiga dela med sig.
Det blev istället långa turer ut i naturen – som blev lektionssalen där Jan blev sin egen lärare. Ofta vandrade han med en packad fikaryggsäck längs Skånes kuster och gör så än idag.
– Jag har nog vandrat längs med hela skånekusten och havsmiljöer är ett av mina favoritmotiv, summerar han.
När kvällens vetgiriga publik får svar på var utställningens tavlor hämtat sina motiv, avslöjas detta tydligt – en hel liten skånsk kustlinje visar sig hänga på väggarna.
Vägen ner till Lerbergets hamn en solig sommardag riktigt suger in åskådaren. Det är lätt att leva sig in i en fortsatt vandring gatan ner mot havet längs med det gråsvarta planket. En liten röd fiskebod i Åhus andas lugn och hav. Varje målning är ett andningshål att stanna till i.
Ett gott bildminne har Jan utvecklat. Lite snabba skisser som påminnelse är det enda han behöver ta med hem för att kunna återskapa upplevelsen. Ibland behövs inte ens en skiss. Motivet bärs med i hjärnan. Lite verklighetsredigering tillåter han sig ibland.
– Ett hus med ett fult tak kan få ett nytt – eller en vacker båt på asfalt hamnar istället på sandstranden, småler Jan åt det lilla förskönandet.
Att utnyttja papprets vithet för att föra in ljus och lätthet i bilden är också mycket viktigt för honom. Renhet.
Akvarell är en teknik som kräver full uppmärksamhet. Ångra sig går inte. På en sekund kan många timmars arbete förloras. Jan tar en nervlugnande långpromenad när det händer honom. Akvarellpapper med kvalitet kostar dessutom en bra slant. Och bra papper är ett måste för Jan idag. Liksom fina penslar.
– Jag kan inte alls måla på billigt papper längre; det bara glider ifrån mig.
Misslyckanden är som väl är sällsynta, men om, så överger Jan helt motivet och går vidare. Att måla om ägnar han inte sin tid åt. Det skulle skada hans känsla.
Ibland känner han att en bild överarbetats. Då kastar han den. Kvalitetskraven är höga.
Några Lundamiljöer på Tyringeväggarna representerar de urbana motiven. Jan bodde ett tag i staden och förälskade sig speciellt i gatorna nära Kulturen och i gränderna med vackert renoverade hus i området Nöden. Då namnet myntades var det inte alls den idyll det är idag.
– Det är som att komma in i en helt annan tid.
Akvarellerna utstrålar känslan av ljus och harmoni. Men Jan berättar också om personliga svårigheter. Sjukdom gjorde att han för några år sedan tvingades avstå målandet helt under fyra månader.
– När jag skulle börja måla igen kunde jag inte; jag fick börja om.
Jan menar också att han numera målar lite mer färgstarkt. Varför vet han inte. Men fortfarande är hans utrustning enkel och sökandet efter renhet återkommer som en röd tråd. Att färgerna ska samsas väl har han ett säkert recept på.
– Jag använder bara rött, blått och gult och utifrån det blandar jag till alla mina färger. På det viset får jag en annan harmoni än med köpta färger.
Minnet när Jan inför en artikel i en skånsk tidning bads hjälpa den hårt upptagne fotografen spara lite tid lockar också fram skratt.
Jan kånkade en tavla till galleriet där han fick vänta på fotografen, som ivrigt och länge fotade Jans kvinnliga medutställare i konstfulla vinklar. Till slut tog fotografen lite snabbt foto på Jan. Ett foto. Hur det blev fick han aldrig se. Fotot kom inte med. Kvinnliga kollegan fick hela bildutrymmet och Jan försvann också nästan helt i texten. I sista meningen dök han ändå upp – ”och i smedjan ställer Jan Persson ut”, konstaterades det kort.
– I smedjan såldes det sen 19 tavlor och i galleriet två, berättar Jan medan publiken skrattar med honom åt den ojämlika behandlingens goda utjämnande.
Själv har Jan ännu inget av sina verk hängande hemma på väggarna.
– Den dagen jag är riktigt nöjd ska jag behålla en tavla; men ännu vill jag bli bättre.
Föreläsningspubliken håller inte med om att Jans tavlor behöver mer. Akvarellerna får mer än godkänt.
Jan Persson deltar efter Tyringeutställningen i årets och VSKG’s påskrunda. Vidare framåt kan det bli en utställning i svenskbygden i USA. Planering pågår som bäst.
Lotta Persson
