Nu har över 4 000 kvinnliga journalister i Sverige fått nog av övergrepp och sexism på redaktionerna. De har skrivit under uppropet #deadline som publicerades på tisdagskvällen.
– Nu talar vi ut.
Den senaste tiden har bland andra skådespelare, sångare och jurister gått ut med upprop mot sexövergrepp, i spåren av #metoo-kampanjen. Inom mediebranschen har det inte saknats skandaler, men nu är det dags för journalisternas upprop.
ANNONS
Deadline har samlat vittnesmål om övergrepp och trakasserier. Flera berättas nu för första gången offentligt. Ofta handlar det om hyllade äldre chefer som utnyttjat unga vikarier och nyanställda. Andra chefer har ignorerat när någon sagt ifrån.
– Vi är journalister. I vårt uppdrag ingår att granska makten. Vi ger röst åt dem som inte har en egen. Vi berättar andras historier. Vi ställer makthavare mot väggen, inleds uppropet.
Samtidigt har många tvingats hantera sin egen maktlöshet och undertrycka berättelser om övergrepp. Många har därför lämnat redaktioner eller till och med hela mediebranschen. Ännu fler har bitit ihop, kanske rentav skrattat med åt de sexistiska skämten, samtidigt som de varnat varandra för de där kollegorna som alltid kommer för nära.
– Vi har lärt oss att det är så här yrkeslivet ser ut.
En tystnadskultur har rått även inom mediebranschen.
Uppropet tar också upp de otrygga anställningarna som en bidragande orsak till att så få protesterat.
– Vi tänker inte vara tysta längre. Nu lägger vi skulden där den hör hemma. När vi nu äntligen talat med varandra har vi insett att de övergrepp som vi normaliserat faktiskt är både orimliga och oacceptabla. Att det inte är oss det är fel på. Det är ni som förminskat och trakasserat oss, alla ni som ursäktat dem och låtit oss bära skammen för vår utsatthet. Det är ni som gör fel, inte vi, skriver journalisterna.
Alla undertecknarna har inte personligen drabbats, men stöder protesten.
Här är några av vittnesmålen:
”Jag blev drogad och våldtagen av två etablerade manliga journalister när jag för tio år sedan var ung frilansande journalist som försökte ta mig in i branschen. Vågade tyvärr inte anmäla. Skammen var större än vad jag upplevde att mitt inflytande var, där och då”.
”En av cheferna, en man i dryga 60-årsåldern, viskade i örat och frågade om jag vill följa med honom hem. Jag blev chockad, stirrade och tänkte: han är över 60 år och jag är 25. Då fortsatte han: ”Du kan få två tusen kronor.” Jag minns att jag blev illamående och bara gick därifrån.”
”När jag var ung och grön journalist hade jag en chef som friskt blandade olika typer av maktspråk med sexuella trakasserier. Han flyttade mitt skrivbord så att jag var tvungen att sitta en meter från honom. En gång mitt i en diskussion när vi var oense om en text sa han: ”Ta av dig tröjan. Du är mycket sötare då”. Jag berättade vad som hänt för en äldre kvinna i redaktionen och hur min chef behandlade mig. Hon sa: ” Det är ingenting att bry sig om. Han är sån”. Jag anmälde aldrig, istället slutade jag, med stukad självkänsla. Chefen var kvar.”
Berit Önell
