KRÖNIKA. Det klassiska rockbandet ”The Rolling Stones” spelade för ett par veckor sedan i München inför 70 000 entusiastiska åskådare. Konserten ingick i bandets senaste europeiska turné som omfattar 13 konserter i tolv olika städer under två månader. Det låter som ett ganska tufft program för vilket rockband som helst, men då ska man veta att genomsnittsåldern för bandets medlemmar är 74 år.
Onekligen ett trivialt exempel, men det illustrerar ett av de största framstegen under 1900-talet, nämligen den dramatiskt ökade medellivslängden, både i Sverige och globalt. Den är resultatet av två faktorer: minskad spädbarnsdödlighet och ökad förväntad levnadsålder. Medan 1910 den genomsnittliga levnadsåldern i Sverige var 68 år för kvinnor och 62 år för män, så hade den 2015 ökat till 84 respektive 80 år.
Men vi blir inte bara äldre utan vi behåller också hälsan allt längre upp i åldrarna. Dagens pensionärer är betydligt mer aktiva än tidigare generationers. Självklart är det oerhört positivt att människor lever längre och med bättre hälsa än förr, men denna demografiska utveckling har också en mängd implikationer, både ekonomiska och sociala.
En åldrande befolkning innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar i förhållande till antalet pensionärer. Den så kallade försörjningsbördan definieras som andelen personer äldre än 65 år som en andel av den arbetsföra befolkningen (20 – 64 år). Försörjningsbördan uppgick i Sverige år 1960 till 20 procent men har sedan gradvis ökat till 33 procent 2015.
Om en stor andel av befolkningen utgörs av pensionärer så minskar skatteintäkterna från arbetsinkomster samtidigt som utgifter för hälso- och sjukvård och pensioner ökar. Det politiska trycket att öka utgifterna, sjukvård och pensioner, för den äldre generationen, som ofta har en högre benägenhet att rösta än den yngre, kan vara svårt att motstå oavsett vilket parti som för tillfället regerar. Men när offentliga utgifter redan uppgår till ungefär hälften av vad som produceras i Sverige är det svårt att öka skattetrycket ytterligare. En annan möjlighet vore att minska de offentliga utgifter som inte är relaterade till sjukvård och pensioner, men det är inte heller lätt.
Ökade offentliga utgifter kan antingen finansieras med ökad skuldsättning eller med ökade skatter. För länder som redan har en hög skuldsättning kan det vara problematiskt att ytterligare öka skuldbördan, speciellt som de ökade utgifterna inte går till produktiva investeringar som i sin tur kan användas till att återbetala lånen. Å andra sidan kan ökade skatter ha negativa effekter på ekonomin genom att minska incitamenten till arbete och uppmuntrande av svartarbete.
Denna fördelningskonflikt mellan olika generationer, yngre och pensionärer, kan vara väldigt svår att lösa politiskt om det inte är möjligt att öka de totala resurserna i samhället.
Om pensionsåldern är oförändrad, 65 år, medan levnadslängden ökar så kommer antalet personer som uppbär pension att öka, medan antalet arbetande som betalar skatt minskar. Resultatet är att antingen måste pensionerna reduceras eller pensionsavgifterna (skatter) öka. En tredje möjlighet är att vi arbetar längre, det vill säga pensionsåldern höjs. Som många redan noterat så har såväl offentliga som privata pensioner blivit mindre generösa de senaste decennierna. Inget av dessa alternativ är speciellt populära, men mycket talar för att en höjning av pensionsåldern är det bästa sättet att anpassa sig till en åldrande befolkning.
Det nuvarande systemet där flertalet pensioneras vid 65 år behöver göras mycket mer flexibelt. Dock måste man ta hänsyn till att en längre aktiv ålder kan vara ett problem för vissa grupper som haft ett fysiskt ansträngande arbete, medan för andra, till exempel akademiker, finns inget som hindrar att man arbetar till man är 75 eller äldre. Ett bättre system vore att ha ett pensionssystem som tillåter en gradvis nedtrappning av arbetstiden utan en övre gräns för pensionsåldern.
En viktig komponent vore att inte subventionera eller uppmuntra tidig pensionering, utom i sjukdomsfall. I Danmark är pensionssystemet explicit knutet till den förväntade levnadslängden. Ett sådant pensionssystem skulle ha flera fördelar.
För det första, äldre arbetstagare ges en möjlighet att arbeta mindre men samtidigt vara kvar i arbetskraften längre. För arbetsgivare kan det vara av stort värde att behålla äldre personer med stor erfarenhet. Undersökningar visar att äldre personer kan vara lika produktiva som yngre, till exempel när det rör sig om tålamod och noggrannhet samt inte minst när det gäller så kallade sociala färdigheter. Arbetsgrupper bestående av yngre och äldre kan ofta vara mycket effektiva då de kompletterar varandras kunskaper.
Slutligen så medför en flexibel pensionsålder att skatteintäkter och pensionsutgifter skulle uppvisa en större kontinuitet över tiden vilket vore önskvärt ur ett makroekonomiskt perspektiv.
Om det över huvud taget ska vara möjligt för äldre människor att kunna arbeta längre så måste arbetsmarknaden reformeras på olika sätt. Det är väl dokumenterat att det förekommer diskriminering mot äldre arbetssökande.
Det bör också betonas att arbete bidrar inte bara till materiellt välstånd utan även till fysiskt och psykiskt välbefinnande genom de sociala kontakter som skapas på arbetsplatsen och olika kontaktnät. Även obetalt frivilligt arbete kan erbjuda positiva effekter. Det är alltså viktigt att uppmuntra till såväl betalt som obetalt arbete för de äldre.
Det bör också nämnas att immigration skulle, åtminstone delvis, kunna lösa en del av de ovan nämnda problemen med en minskande arbetskraft under förutsättning att de invandrande till största delen är i arbetsför ålder. Men immigration för med sig flera politiska problem, som de senaste årens utveckling har visat, och har blivit allt mindre populärt. Så det är inte realistiskt att tro att immigration kan lösa problemen med en åldrande befolkning.
Ofta framställs en åldrande befolkning som ett stort problem och visst möter vårt åldrande samhälle flera övergångsproblem, men kan dessa lösas så kan vi också skörda frukterna av en ökad medellivslängd och hälsa.
Nyckeln till framgång är att fokusera på ett aktivt åldrande så att en ökande andel är vid god hälsa under en längre del av livet. Ett centralt mål för hälsovården borde vara att uppmuntra och stödja människor att bibehålla en god hälsa över hela sitt liv. De teknologiska framstegen inom medicin och hälsovård kommer att spela en avgörande roll. Det finns redan en global utveckling där nya mediciner och förbättrad hälsovård gör det möjligt att bota alltfler sjukdomar, samtidigt som det är möjligt att tidigt diagnostisera sjukdomar innan de har brutit ut.
Som med de flesta typer av investeringar, så gäller även för hälso- och sjukvård att mer kan uppnås till lägre kostnader om mer satsas på preventiva snarare än på reaktiva åtgärder.
Tohmas Karlsson
ANNONS
