En luftigt lätt utställning som med enkla medel återskapar och rymmer ett helt långt liv. Det bjuder just nu Hässleholm Kulturhus utställningshall publiken på. Konstnären Elisabeth Moritz mormors 98-åriga livsöde fångar och speglar – både en dåtid och vår nutid. En stark upplevelse med många dimensioner. Fram till den 11 november pågår utställningen ”Ett liv”.
Edith, huvudpersonen och Elisabeths mormor, föddes 1902 i Marstrand. Som femåring blev hon föräldralös, men lilla Edith adopterades av ett kärleksfullt par och fick flytta till Lund. Efter flytten återsåg hon aldrig varken systern eller släkten. De banden brast.
ANNONS
Edith fann kärleken och gifte sig 1931 med en tysk man och flyttade som 29-åring med honom till Berlin. Första barnet, en flicka, föddes 1932. Två pojkar, födda 1934 och 1944 fullbordade familjen.
Men det var svåra år i den framväxande nazismens och sedan krigets skugga. När Berlin bombades 1943 flyttade den gravida Edith och barnen till Ostpreussen, för att vid krigsslutet tvingas fly – och till slut – få hjälp att ta sig till Sverige med en av de vita bussarna.
Men återkomsten till Lund blev inte vad Edith tänkte sig. Hon betraktades som tyska – inte svenska. Att hennes man förenades med familjen några år senare förändrade inte attityden. 1954 flyttade Edith och delar av familjen tillbaka till Tyskland och Bonn. Där dog Edith 2001.
Ediths förstfödda var konstnärinnan Elisabeth Moritz mamma Ingrid. Hon hade stannat kvar i Sverige och födde 1956 Elisabeth.
Elisabeth tillbringade många somrar hos mormor i Tyskland. Som 16-åring kände hon sig inte svensk och längtade ut i Europa. Hon flyttade till Frankrike och kände sig genast mer hemma. Paradoxalt nog betraktades hon nu som svensk.
Så länkas Edith och Elisabeth samman i en saknad och rotlöshet. Och det skulle visa sig – men först efter Ediths död – att Ediths förlorade syster hette Ingrid. Mormor hade gett en slags tyst hälsning om saknad till systern genom valet av namn till sin dotter.
De länge outtalade, obearbetade och kanske omedvetet dolda trauman som fötts ur livshändelserna och som tar sig plats i en familjs historia – och formar den – är det som Elisabeth till slut blev klar över att hon behövde få ta riktigt tag i.
Processen började egentligen med en egen allvarlig livskris.
Det var när Elisabeth, nu efter många år i Frankrike återflyttad till Sverige, fick beskedet att hon hade en hjärntumör. Hon fick ett enormt behov av att förstå vad ett liv egentligen är. En samtidig insikt om sin egen förgänglighet och stor nyfikenhet fick henne att titta på sitt eget liv.
– Jag ville först förstå vad det skulle innebära om jag skulle bli hjärnskadad vid operationen. Eller om jag skulle dö, säger Elisabeth.
Hon berättar om sitt sätt att tänka genom bilder. Något som går djupare är med bara ord. Hur hon alltid jobbar med att ha en fråga eller en aning som hon skapar utifrån.
Elisabeth hade börjat jobba med tekniken att trycka och klippa ut. Sära och foga samman. Hon tryckte upp bilder på sig själv på stora hålmönstrade pappersark för att den vägen få grepp om sitt liv.
Hon fortsatte sedan bara att göra så också med mormors liv. Bilder ur mormors fotoalbum trycktes i jätteformat på ett vikmönstrat, men igen utslätat papper – med ett fint, utskuret, figurrmönster – och med vikvecken och hålmönstret radierande ut från ett tydligt centrum.
Det blev sedan självklart att bara enkelt få hänga fototrycken, svävande fritt i rummet, i en kronologisk följd. En drömsk vandring i mormors liv blev möjlig.
De perforerade, lätta bilderna skapar en tredimensionalitet och en diffusering – som genialt bidrar till helheten och blir till hjälp med att ge både tydligheten och det fragmentiserade, drömska. Mönster och lager – mörker och ljus – som blir ett helt liv.
Runt om i lokalen står eller hänger kompletterande fragment. Viktiga påminnelser. Mormors broderi. Inramade autentiska censurerade brev från nazitiden. Andra valda utdrag ur mormors handskrivna brev – nu utskrivna av Elisabeth på en äldre skrivmaskin.
Först frustrerad över hur svårt det var att få ner allt rätt med den åldriga tekniken – men till sist accepterande alla felen. Just för att de får illustrera svårigheter och att det operfekta är en viktig del av livet.
Inspirationen till tryck på vikta hålmönstrade ark, fick Elisabeth från orientaliska bönemattor. Hon såg hur människor placerade sitt centrum på mattornas mönster och hämtade kraft – både från mattans och sitt eget centrum.
Den mödosamma och långsamma processen i att för hand
skära ut alla hålen blev viktig för att bearbeta och förstå alla samband. Elisabeth såg och förstod att mormors trauman burits vidare och också påverkat Elisabeths eget liv. Och hur detta getts vidare och påverkar hennes egna döttrar.
Och så mycket föll på plats. Födde tankar. Om könsroller. Om maktutövning. Tillhörighet. Utanförskap. Rötter. Det öppnade också upp hennes känsla för alla andra öden som finns i det tysta och hur mycket det finns inuti människor. Som påverkar. Och att vi behöver förstå varandra. Vi är så lika även om vi är olika.
Också idag finns flyktingar och trauma som inte syns på ytan. Dåtidens mönster finns idag.
Tumören var inte slutet. Elisabeth är enormt tacksam för det och också för all den paradoxala kraft som kom ur hotet. Att orka möta faror ger kraft.
Utforskandet gav också nya vinklar som Elisabeth just är i färd med att ta vidare. Vad det blir till vill och kan hon inte avslöja ännu.
Elisabeth hoppas nu på att ”Ett liv” ska få fortsätta sin vandring till fler utställningshallar; gärna ge sig ut i Europa och absolut ta sig till Tyskland. Men till den 11 november förblir den i Hässleholm. Gå och se utställningen och upptäck ännu mer på plats!
Parallellt med mormors liv visar Elisabeth i utställningen också upp verk under den samlande titeln Metamorfos.
Bilder på fantasifulla puppor; symboler för livets olika stadier.
– Det gäller att våga ta steget och låta det spricka för att kunna ta steget in i en ny verklighet, säger Elisabeth.
En fin, skriven, introduktion till ”Ett liv” finns utlagd i utställningshallen.
Text och foto: Lotta Persson
