Rättegången mot det kommunala va-bolaget Hässleholms vatten för hanteringen av förorenade järnvägsmassor slutade med att miljöåklagaren Lars Magnusson drog tillbaka sin stämningsansökan. Det enda vittnet, miljöinspektör Per Fribing, hade då backat från sina tidigare uppgifter om att miljöstörningen blev större av att massorna användes i anläggningsarbeten på fler ställen än bolaget anmält till miljökontoret.
Hässleholms vatten slipper därmed företagsboten på 50 000 kronor som åklagaren krävt.
Det blir alltså inga rättsliga påföljder efter skandalen med de förorenade järnvägsmassorna som Frilagt avslöjade i maj 2015.
ANNONS
Hässleholms vatten hade lagt upp förorenade järnvägsmassor i ett upplag med avsikten att senare använda dem till en vall mot Finjasjöns översvämningar och som bärlager till en ny slamplatta. Vallen och plattan hade miljökontoret godkänt, däremot inte upplaget och inte heller att massorna redan hade använts som förstärkning på en körväg och att en ravin bakom reningsverket nästan hade fyllts igen av järnvägsmakadam och annat avfall.
Hässleholms vatten hade fått massorna gratis av Trafikverket som intygat att föroreningsnivån var låg. Frilagts provtagningar visade alarmerande hög halt av arsenik, men även av andra tungmetaller och PAH. Efter Frilagts avslöjande krävde miljökontoret att Hässleholms vatten tog egna prover. De gav ännu allvarligare resultat och Hässleholms vatten tvingades transportera massorna till deponi. Men i ravinen ligger de fortfarande kvar.
Dokumentationen försvann
Miljökontoret åtalsanmälde både Hässleholms vatten och Trafikverket, men eftersom stora delar av Trafikverkets dokumentation var försvunnen gick det inte att spåra var järnvägsmassorna kom ifrån. Utredningen mot Trafikverket lades därför ner, trots att allt tydde på att det inte var de järnvägsmassor som provprotokollen gällde som Hässleholms vatten fick. Sammansättningen av ämnen var helt annorlunda och mängden stämde inte heller.
När rättegången inleddes i Hässleholms tingsrätt på torsdagseftermiddagen satt Hässleholms vattens vd Liselotte Stålhandske med stöd av styrelseordförande Jon Bergner (M) på de anklagades bänk. Genom advokat Magnus Berg bestridde bolaget åklagarens talan om företagsbot på 50 000 kronor för miljöbrott.
Enligt Lars Magnusson, kammaråklagare på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, bestod brottet i att användningen av järnvägsmassorna på vägen och i ravinen inte anmälts till miljökontoret.
– Ansvariga kan ha glömt bort eller struntat i att anmäla. I vilket fall är det ett brott mot miljöbalken och miljöprövningsförordningen, sa han.
Miljökontorets godkände utan kontroll
Magnus Berg utnyttjade miljökontorets bristande engagemang i sin argumentation. Bland annat påpekade han att miljökontoret utan längre betänketid, maximalt två arbetsdagar, beslutat godkänna den första anmälan om användning av avfallet till anläggningsändamål.
– Miljöförvaltningens prövning var synnerligen rudimentär. Miljöinspektören var inte ute på plats. Villkoren var standardiserade. Miljönspektören har inte ens frågat var slamplattan och skyddsvallen ska vara. Bolaget har bara sagt att massorna ska läggas i en hög tills de ska användas, konstaterade Magnus Berg.
Han drog slutsatsen att miljökontoret inte behövde veta mer och att det därför räckte att hanteringen anmäldes en gång.
Mindre ändring utan störning
Han hänvisade också till en lagparagraf som säger att anmälan om en mindre ändring av miljöverksamhet bara behöver göras om den har betydelse ur störningssynpunkt, vilket han menade att det inte var frågan om här.
Han hävdade också att bolaget lämnat in en anmälan i efterhand till miljökontoret på grund av ”påstötningar från olika grupper”.
Lars Magnusson förklarade däremot att paragrafen om ändring av miljöverksamhet inte var tillämpbar här och att det ur miljösynpunkt är viktigt att veta var massor som kan ha miljöeffekt, om än ringa, finns någonstans.
– Fyra platser istället för två måste bidra till större störning, sa han.
Dessutom menade han att ändamålet måste preciseras.
Per Fribing höll i början av vittnesförhöret fast vid att han måste veta var massorna skulle placeras.
– Det är anmälningspliktig verksamhet, sa han.
När domaren Lena Berlin frågade om bolaget skulle ha lämnat in en ny anmälan sa han ”svar: ja”.
Men när han pressades omväxlande från advokat, åklagare och domare ändrade han sig.
– I detta fallet har det ingen större betydelse ur störningssynpunkt, sa han till slut.
När Lars Magnusson ställde följdfrågan om ingen anmälan då behövs i detta fall svarade Fribing ”nej”.
– Då lägger jag ner talan om företagsbot, sa Lars Magnusson.
Därmed avbröts rättegången.
Liselotte Stålhandske verkar inte överlycklig på väg ut från tingsrätten.
– Jag kan fortfarande tycka att det är tråkigt att allmänna medel läggs på sånt här, säger hon.
Åklagaren förvånad
Lars Magnusson är lite förvånad över att målet slutade som det gjorde.
– Jag trodde aldrig att det skulle bedömas som en mindre ändring när massorna användes på fyra istället för på två ställen, säger han.
Han konstaterar att han inte kunde driva målet vidare när Fribing backat.
– Då hade jag ingen bevisning, förklarar han.
Han säger att miljökontoret kunde ha ställt högre krav, exempelvis på provtagningar när Hässleholms vatten tog emot massorna. Hässleholms vatten hade inte heller anmält att massorna skulle läggas i ett upplag.
– Jag kan inte göra en bedömning av deras verksamhet, men min personliga uppfattning är att om man lägger upp massor i ett upplag bör man titta på dem och ta prover, säger han.
Han beklagar att det inte gick att utreda var massorna kom ifrån och konstaterar att miljölagstiftningen är ”snällare” än mycket annat i lagboken.
– Egenkontrollen är rätt blåögd. Den innebär att verksamheterna ska kontrollera sig själva. Tänk om en rattfyllerist skulle få ta med sig en mätare hem och kontrollera sig själv.
Berit Önell
Läs tidigare artiklar i ämnet:
20170722 Hässleholms vatten stäms för förorenad järnvägsmakadam – Trafikverket slipper undan
