Visste du att 2015 ägde de 62 rikaste individerna i världen lika mycket som de fattigaste 50 procenten? Frågor om fördelningen av den ekonomiska kakan har alltid spelat en central roll i politiken. Däremot har nationalekonomernas intresse för fördelningsfrågor varierat kraftigt under historiens lopp.

När den klassiska nationalekonomin föddes i England och Frankrike i slutet av 1700- och i början av 1800-talet, var frågan om fördelningen av tillgångarna redan en central fråga.

Thomas Malthus (1798) förutsade att befolkningen skulle växa snabbare än livsmedelsproduktionen med minskade reallöner som följd. David Ricardo (1817) analyserade fördelningsfrågor inom ramen för ekonomisk tillväxt, där den jordägande aristokratin i England skulle gynnas av att land blev en allt knappare resurs i ett industrialiserat samhälle och därmed åtnjöt ett ständigt stigande pris. Karl Marx (1867) förutspådde, som bekant, att ackumulationen av kapital skulle koncentreras i allt färre händer och slutligen leda till proletariatets revolution. Gemensamt för dessa analyser var att inneboende krafter i det kapitalistiska systemet skulle leda till dramatiska förändringar som i yttersta fall kunde omstörta den existerande samhällsordningen.

Den ryskfödde ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets lade 1955 fram teorin om den så kallade Kuznets-kurvan. Hans teori var att när samhället industrialiserades så ökade initialt ojämlikheten av inkomster eftersom endast en minoritet av befolkningen var delaktig i de nya produktionsmetoderna, vilka generade de största inkomsterna. Men efterhand som den nya tekniken spreds och omfattade alltfler av befolkningen, så skulle ojämlikheten gradvis minska. Som stöd för sin tes hänvisade han bland annat till den minskade ojämlikhet som observerats sedan första världskriget. I motsats till de klassiska ekonomerna, menade Kuznets att utvecklingen av en marknadsekonomi mer eller mindre automatiskt tenderade till att minska stora olikheter i inkomster och förmögenheter.

Tiden efter andra världskriget fram till 1970-talet medförde en minskad ojämlikhet i alla industriländer. Denna utveckling verkade bekräfta Kuznets optimistiska prognos.  Delvis som en följd av denna gynnsamma utveckling minskade ekonomernas intresse för fördelningsfrågor. Men det bristande intresset inom ekonomkåren berodde också på att analys av effektivitet gavs prioritet före fördelningsaspekter som betraktades som en fråga enbart för politiken.

Sedan 1970 har ojämlikheten av inkomster ökat markant i alla rika länder och speciellt i USA. Denna utveckling som delvis ses som en orsak bakom ”Brexit” och valet av Donald Trump i USA har stimulerat intresset för fördelningsfrågor så till den grad att Thomas Pikettys tegelsten på 600 sidor, utgiven 2013, blev en bestseller. Piketty har bidragit till att samla in en stor mängd data som gör det möjligt att analysera inkomstfördelningen i ett längre perspektiv än vad tidigare var möjligt. Han föreslår kraftigt höjda förmögenhetsskatter som ett medel att få bukt med alltför hög ojämlikhet.

ANNONS

I en nyligen utkommen bok, ger Walter Scheidel en mycket mer pessimistisk syn på problemet. Historiskt sett har det bara funnits fyra faktorer som någorlunda varaktigt kunnat minska en ojämn fördelning av inkomster och förmögenheter: (i) större krig; (ii) genomgripande revolutioner; (iii) s.k. ”failed states”; och (iv) dödliga epidemier. Gemensamt för dessa företeelser är att de medför radikalt genomgripande förändringar i samhället, såväl på det ekonomiska som politiska planet.  Alla samhällsklasser drabbas hårt i dessa fall, men de rika har helt enkelt mer att förlora än de andra, vilket medför att inkomster och förmögenheter utjämnas.

Den kraftiga reduktionen av inkomstojämlikheten som observerats i de rika länderna under perioden 1914 – 1945, kan enligt Scheidel förklaras av de stora ekonomiska och politiska omvälvningar som de båda världskrigen medförde.

Allt detta låter onekligen väldigt pessimistiskt. Scheidels analys innebär nämligen att traditionell fördelningspolitik bara har små och tillfälliga effekter. Men inte ens den mest inbitne jämlikhetsförespråkare skulle förorda krig, revolution eller dödliga sjukdomar som ett sätt att få inkomster och förmögenheter mera jämt fördelade.

Men det finns också en del goda nyheter. För det första så har fattigdomen, globalt sett, minskat rejält. Enligt Världsbanken, levde 1981 42 procent i fattigdom globalt, medan 2013 motsvarande andel hade sjunkit till ”bara” 13 procent. Över en miljard människor har lyckats ta sig ur den värsta fattigdomen. Detta har främst skett i Kina och Indien efter det att man lagt om den ekonomiska politiken i en mera marknadskonform inriktning. Även om dessa siffror ej är helt exakta och självklart lever fortfarande alltför många människor under eländiga förhållanden, så är det historiskt sett en enastående prestation. Aldrig förr har så många, så snabbt kunnat förbättra sina ekonomiska villkor.

För det andra, så ändrar sig bilden om vi utvidgar analysen till att inte bara innefatta inkomster och förmögenheter. Det finns en aspekt som alltför lite uppmärksammats i debatten. Det är de enorma framsteg som har skett inom alla de områden som vi nu tar för givet i vårt moderna samhälle. Den amerikanske ekonomen Robert Gordon har utförligt dokumenterat såväl den ekonomiska som den sociala utvecklingen i USA de senaste 150 åren. När man tar hänsyn till de oerhörda framstegen som skett inom medicin, utbildning, transporter, bostäder och mat så framstår dagens västerländska samhälle som mycket mer rättvist och med en jämnare fördelning av resurser och möjligheter än någonsin i historien. Mycket av dessa förbättringar, såsom ökad levnadslängd, återspeglas inte direkt i den ekonomiska statistiken. Som exempel kan nämnas att 1751 var medellivslängden i Sverige 38 år. Detta berodde främst på att många dog mycket unga, framför allt de som hade det sämst ställt. År 2014 var medellivslängden 82 år som ett resultat av att numera väldigt få dör i tidiga år. Det som förr endast var förunnat de allra rikaste och mäktigaste, kan idag åtnjutas av de allra flesta.

Frågor om inkomst- och förmögenhetsfördelningen är både komplexa och politiska till sin tur. För det första, vilken tidsperiod analyseras? Beroende på om vi tittar på tiden efter 1970 eller de senaste 150 åren faller resultaten väldigt olika ut. För det andra, fokuserar vi enbart på inkomster och förmögenheter eller ett bredare begrepp som inkluderar hälsa, utbildning, bostäder, etc.? För det tredje, inte alla inkomstskillnader skapar problem. Vissa skillnader kan vara nödvändiga för att skapa incitament. Svaret på hur mycket av inkomstskillnader som är acceptabla skiljer sig markant åt mellan såväl individer som länder. En ytterligare aspekt är om jämlikhet avser ”lika chanser” eller ”lika resultat”.

Vad kan göras för att minska skillnader som ej uppfattas som rättvisa? Det viktigaste instrumentet är säkert att se till att alla får en god utbildning från tidig ålder, vilket tenderar att utjämna såväl chanser som faktiskt utfall. Man måste inse att det inte finns några enkla svar. Även om man ej behöver vara så pessimistisk som Scheidel, är det viktigt att inse politikens begränsningar.

Tohmas Karlsson

Lästips:

Gordon (2016), ”The Rise and Fall of American Growth”.

Piketty (2013), ”Capital in the 21^st Century”.

Scheidel (2017), ”The Great Leveler”.