Islamiska kulturcentret på Finjagatan är den viktigaste samlingspunkten för muslimer i Hässleholms kommun. Initiativtagarna som startade moskén i protest mot extremism och intolerans bekänner sig till en vision om öppenhet inför allmänheten och att arbeta aktivt för vad man på sin Facebook-sida kallar ”mångfald, demokrati o integration”.

– Av diskussion och dialog mår vi alla bättre. Allmänheten måste kunna veta att moskén inte har någon dold agenda, säger Sheikh Othman Al Tawalbeh, en av flera predikanter i moskén.

Idéerna har dock visat sig svåra att förverkliga, i huvudsak på grund av en trång lokal, ansträngd ekonomi och bristfälliga språkkunskaper.

En fredag strax efter tolv är Hässleholms enda aktiva moské fylld långt över kapacitet, och stämningen är lågmäld, men livlig. När böneutropet signalerar tid för andakt förändrar sig kulturen omedelbart, och efter att församlingen lyssnat uppmärksamt på predikan organiserar den sig vant och disciplinerat i jämna rader inför den gemensamma bönen. Brokigheten i de prydliga leden är dock påtaglig: 15 nationaliteter, alla sunnitiska rättsskolor såväl som en eller annan shiamuslim står representerade på fredagsbönerna. Kvinnorna lyser däremot med sin frånvaro.

När Frilagt besöker moskén håller Othman Al Tawalbeh i fredagspredikan. Den tar sin utgångspunkt i den episod i profeten Muhammeds liv då många av muslimerna tvingades fly från Mecka för att leva som flyktingar i det kristna Abessinien (etiopiska kungadömet Aksum). Predikans sensmoral är att goda muslimer bidrar till det samhälle de lever i.

Othman har tidigare arbetat för studieförbundet Ibn Rushd och med ungdomsverksamhet för Fryshuset. På Fryshuset verkade han för att förebygga utanförskap och extremism och samarbetade med bland annat Svenska kyrkan för att skapa förståelse och skingra fördomar mellan människor av olika religioner och livsåskådningar.

En av få predikanter
med utbildning

När han kom till Sverige från Jordanien hade han redan en gedigen universitetsutbildning bakom sig. Numera är han doktorand i islamisk teologi vid Uppsala universitet där han även undervisar på sekulära universitetskurser om Koranen och islamisk rättsvetenskap. Hans teologiska forskning inriktar sig på kontextuell islam, det vill säga hur islams religiösa texter och praktiker skall förstås och omtolkas i en svensk minoritetskontext.

Detta är en kompetens som är minst sagt sällsynt i Sverige. De flesta imamer och predikanter i Sverige har varken utbildning eller arvoden.

– Många kör taxi eller delar ut tidningar, och efter bönen drar de vidare, säger han.

Othman jämför deras situation med Svenska kyrkans präster.

– Präster har kompetensutveckling, konferenser och utbildning i pedagogik och kommunikation. De är proffsiga. Imamer jobbar ideellt och har dessutom ofta en brist på kontakt med samhället. Det blir ofta fel.

– Det drabbar islams framtid i Sverige, säger han.

Othman är en av dem som argumenterat för att inrätta en helt sekulär imamutbildning i Sverige. Redan 2007 argumenterade han i en debattartikel författad tillsammans med Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, för att sekulär kompetens inom samhällsvetenskap, religionsvetenskap och svenskt rättsväsende skulle kunna göra deras förkunnelse relevant för livet i Sverige och motverka att islamistiska, konspirationsteoretiska, eller kvinnoförtryckande budskap får spridning.

Beträffande ekonomi och fortbildning har Islamiska kulturcentret i Hässleholm inte bättre ställt än andra församlingar. Några bidrag förekommer inte, och inga tjänster, reseersättningar eller arvoden kan erbjudas. El och hyra betalas genom donationer, men vissa månader får styrelsen skjuta till ur egen ficka.

Othman bor i Helsingborg och är en av de ideellt arbetande imamer och predikanter som flackar omkring i Skåne och rycker in där det behövs. Han har varit med och hjälpt till i moskén sedan starten år 2010 och var i början i Hässleholm en gång i månaden, numera snarare var sjätte vecka.

Förlorade fyra barn
i Irak 2003

Ismail Darragi, som var en av initiativtagarna till moskén, är ordförande i föreningen och finns allt som oftast på plats i moskén.

– Moskén är en del av oss, det fungerar inte att leva som muslim utan moské, säger han.

Ismail uttrycker uppskattning för det svenska samhällets sekulära statsskick.

– I Sverige är alla religioner likvärdiga. Det saknar vi i arabvärlden, och är något som vi är mycket tacksamma för.

När Frilagt besökte moskén några dagar tidigare låg han i knät på en vän och fick sina tinningar masserade. Han var för svårt ansatt av sin tinnitus för att kunna prata. Men Ismails men är i första hand psykiska.

Under den amerikanska invasionen av Irak 2003 slogs Ismails liv i spillror. Bomben som träffade hans hem tog hans fyra pojkar ifrån honom. Han återfick aldrig deras kroppar. Hans dotter överlevde, men fick svåra brännskador på över 50 procent av kroppen. Hon lider fortfarande svårt av sina skador. Det finns ingen effektiv behandling, men en ny laserbehandling i Malmö har ingjutit nytt hopp, även om det kommer att bli en lång och smärtsam process.

Enligt Ismail är hans upplevelser allt annat än unika.

– Jag har träffat många som förlorat ännu fler. De flesta som sitter här i moskén har förlorat någon. Alla lever sin egen sorg, säger han.

– En annan journalist frågade mig vad som var värst, att förlora barnen eller landet. Jag svarade att det var landet. Alla måste vara stolta att de har ett land.

Brister i språk
och ekonomi

Men även om Ismail känner sig rotlös, trivs han med samhället och kulturen i Sverige.

– I Sverige har jag aldrig känt mig som en främling. Människorna är vänliga och generösa.

Trots många år i Sverige har han inte lärt sig svenska.

– Jag önskar verkligen att jag kunde bättre, så att jag kunde återgälda alla de vänliga ord jag fått i Sverige.

Även om många moskébesökare talar flytande svenska är detta något som saknas hos det fåtal som regelbundet hjälper till i moskén. Detta är något som går ut över föreningens deltagande i det svenska civilsamhället.

Frilagt har talat med Urban Hagberg som är präst i Svenska kyrkan och anordnar nätverksträffar för alla aktörer som arbetar med ungdomar i Hässleholms kommun. Han förklarar att även om moskén visat intresse för samarbete, har den, precis som idrottsföreningar och andra ideella föreningar, begränsade resurser, vilket leder till att samarbetet prioriteras bort.

– Man har mycket nog med sin egen kultur, säger han.

Ideal om öppenhet
trots svårigheter

Alltsedan starten har Islamiska kulturcentret i Hässleholm sagt sig ha ambitionen att stå öppen inför allmänheten, och att arbeta för integration och information snarare än mission. Men även om man har stått fast vid principen att dörren skall stå öppen för alla har detta inte inneburit mycket i praktiken. Planen att bjuda in till öppet hus har aldrig förverkligats. Sedan 2010 har inte mer än fem nyfikna personer kommit på spontant besök. Ingen journalist har tidigare visat intresse för moskéns verksamhet.

Men enligt Ismail skall detta inte förstås som att idealet om öppenhet inför samhället är utan substans.

– Vi tillåter ingen att lämna denna vision, bedyrar han.

Ismail berättar för Frilagt att han tidigare behövt sätta ned foten mot dem som inte ställer upp på dessa värderingar. Han lämnade en tidigare moské i Hässleholm i protest mot en extremistisk imam och efter att imamen dömdes för mordförsök på en shiitisk man tog han initiativ till att starta kulturcentret, en moské med öppenhet och nolltolerans mot extremism som ledmotiv.

Othman har lång erfarenhet av att bemöta extrema attityder om islam, både hos muslimer och icke-muslimer, men han tycker inte att majoritetssamhällets krav på moskéernas arbete mot extremism är rättvisa.

– Om man skall kunna ta ett ansvar behöver man resurser. Just nu kan styrelsen inte ens fullfölja sina egna planer.

Kvinnornas önskemål
åsidosätts i trång lokal

Utöver att hålla öppet för den som vill be i moskén, en meriterande handling för individen enligt islamisk tradition, erbjuder föreningen inte mycket aktiviteter. Det anordnas lektioner i arabiska för barnen, och i svenska för de äldre, men detta sker informellt och det finns inget löpande schema.

Församlingen hade velat satsa på fler barn- och ungdomsaktiveter, men det hade kunnat innebära problem med bygglov eftersom lokalen är för liten.

Lokalens bristfällighet har fått särskilt stora konsekvenser för de kvinnliga medlemmarna. Att be kollektivt på fredagarna betraktas som ett obligatoriskt moment i männens religionsutövning, men som något frivilligt för kvinnor. När det inte finns plats är det kvinnornas önskemål som åsidosätts.

Othman beklagar detta.

– Alla kvinnor vill gärna vara med på fredagsbönen om de ges möjlighet. Det handlar om socialt nätverkande. I Helsingborg är det många kvinnor som är med.

Kvinnorna i Hässleholm finner sig inte i att uteslutas, och har nu startat egna regelbundna träffar på lördagar.

Färre nya ansikten
senaste året

Många i moskén har kommit hit under de senaste årens invandringsvåg. Sedan Sverige svängde i invandringsfrågan, eller ”sedan det blev för mycket för Sverige”, som Othman väljer att formulera saken, har tillflödet däremot minskat drastiskt. Inga nya ansikten det senaste året, enligt Ismail.

Även om många kommit till Sverige på kort tid, och det är svårt att hitta bostad, ser Ismail positivt på deras framtidsutsikter. Han uppger att de senaste årens flyktingar som regel har högre utbildningsnivå än de som kommit tidigare. De har även lyckats bättre med att tillägna sig språket och att hitta jobb. Ismail kopplar dessa prestationer till den stora press som kommit av regeringens nya försörjningskrav för anhöriginvandring.

Oro och optimism
inför offentlighet

Varje gång som de församlade knäböjer med pannan mot mattan under bönen sticker en pojke upp huvudet och spanar ut över människohavet med ett strålande leende på läpparna. Det blir en pangbild, men pappan till pojken vill inte att bilden på barnets tittutlek skall komma med i tidningen. Han oroar sig för att pojken skall bli igenkänd, och undrar vad tidningen egentligen är ute efter. Även andra är oroade. Skall det bli mer negativ publicitet om islam och muslimer?

Ismail ser mer optimistiskt på majoritetssamhällets attityder. Polisen i Hässleholm har han stort förtroende för sedan de hörde av sig för att berätta att de hade läget under kontroll i samband med de många moskébränderna för några år sedan. Han är också tacksam för att grannarna alltid visat förståelse, även när man under ramadan brutit fastan sent på kvällen.

– Vi tackar dem för deras tålamod och respekt, säger han.

Jonathan Önell

Läs mer om muslimsk extremism i Hässleholm:
2017-04-14 Muslimer i Hässleholm bekämpar extremism