Övergödning och brunifiering i Helgeåsystemet, inklusive Finjasjön, påverkar Östersjöns vattenkvalitet. Problemet diskuteras därför i ett större miljöprojekt som även sträcker sig till Tyskland, Polen och Lettland. På torsdagen hölls en workshop i Hässleholm med deltagare från sex berörda kommuner, Helgeåns vattenråd och näringar som skog, lantbruk, vattenkraft med flera.
– Det var första gången vi samlade olika branscher med en del meningsskiljaktigheter på det här sättet, berättar Maria Osbeck från Stockholm Environment Institute som var arrangör tillsammans med universiteten i Linköping, Uppsala och Köpenhamn samt SMHI.
Rubriken för dagen var ”Helge å 2030 – vad krävs för en hållbar vattenresurshantering?”.
ANNONS
Hässleholms kommuns miljöchef Sven-Inge Svensson talade inledningsvis och berättade en del om situationen lokalt. Även Helene Annadotter och Johan Forssblad från analysföretaget Regito medverkade.
Dagen ägnades främst åt presentationer och gruppvisa diskussioner ur olika infallsvinklar.
– Det finns behov av en plattform där alla får delge sina synpunkter och lyssna på varandra. Det ger möjlighet att tänka lite större. Vi diskuterar lösningar som kanske bidrar till större nytta än att enbart minska övergödningen, till exempel att motverka översvämningar, och det är lite av syftet med projektet, förklarar Maria Osbeck.
Våtmarker kan ha en sådan funktion och var en av de åtgärder som de flesta deltagarna ansåg skulle prioriteras mer när de diskuterade hur en summa på 832 miljoner kronor skulle kunna användas till Helgeåsystemet under de närmaste fem åren.
– Det är nästan lika mycket som Vattenmyndigheten beräknat, cirka 900 miljoner kronor, berättar Maria Osbeck.
Hon förklarar att den siffran är ganska kontroversiell eftersom pengarna ska komma från olika källor och inte är budgeterade någonstans. Bland annat har LRF farhågor om att enskilda markägare i slutändan får betala.
Konferensdeltagarna fick en lista med uppställda åtgärder och vad de kostar. Uppgiften var att utifrån dagens budget prioritera om mellan dem.
200 miljoner på enskilda avlopp
Våtmarker är idag inte så högt prioriterad. Däremot läggs mycket pengar, enligt listan 200 miljoner kronor, på att uppgradera enskilda avlopp i området.
– Frågan är om det är rimligt. Det finns en stor osäkerhet om effekterna, säger Maria Osbeck.
Hon menar att det i så fall är bättre att minska avloppens miljöpåverkan som i Södertälje. Där har kommunen introducerat urinseparerande toaletter som hushållen kan köpa plus byggt en biogasanläggning. Det som kommer från toaletterna blir både energi och gödning istället för bara en något mindre miljöbelastning från vanliga enskilda avlopp.
– Poängen är att arbeta lite bredare och tänka på den totala samhällsutvecklingen, säger Maria Osbeck.
En annan diskussion gällde vikten av att vidta åtgärder uppströms vattendrag för att få effekter även nedströms, något som kräver mer samverkan mellan kommuner.
Agne Andersson från Helgeåns vattenråd tyckte dagen var intressant.
– Vi behöver belysa problemen. Det är bra att samla olika människor, markägare, myndigheter med flera, säger han.
Tio procent av skogsmarken?
Han anser att det är viktigt att gå vidare med skogsbrukets påverkan på vattendragen.
– Ett alekärr är ett reningsverk som är gratis, det är svårt att värdera i kronor och ören, säger han och påpekar att granplanteringar och utdikningar starkt bidrar till brunifieringen av vattendragen.
Maria Osbeck konstaterar att diskussionerna varit konstruktiva och att det är bra att få med olika sektorer på gemensamma lösningar, men att det i slutänden krävs förhandlingar.
– Det är inte så att man inte behöver göra något. 55 procent av avrinningsområdena vid Helgeå är skog, då måste skogsnäringen bidra. Vi har diskuterat att avsätta upp till tio procent av skogsmarken och låta den försumpas för att hålla kvar mer vatten. Men det behöver inte vara den mest produktiva marken, säger hon.
Åter bidrag för kantzoner
Andra åtgärder är plantering av lövskog och att lantbruket avsätter kantzoner på åkrar vid vattendrag. Sådana kantzoner fanns tidigare bland annat vid åkrarna på Hovdalaområdet, men försvann när EU-stöden försvann. Nu kan vissa anpassade kantzoner åter få stöd, något som Sven-Inge Svensson välkomnar.
– Jag har sagt att vi inte kan kräva skyddszoner och fick då höra att vi kan förelägga varje lantbrukare. Men det är väl dumt att vi ska administrera det när det går att lösa det frivilligt genom stöd, säger han.
Berit Önell
