Förvaltningsrätten i Malmö hanterar sedan i höstas överklagandena av Hässleholms kommuns beslut om ny renhållningstaxa och nya renhållningsföreskrifter från oss i Sörby Byalag. Kommunala beslut måste överklagas inom tre veckor och föreskrifterna antogs av en knapp majoritet först en månad efter taxebeslutet. Därför var vi tvungna att göra två överklaganden och de behandlas nu som två mål av rätten. Rättsprocessen sker först genom att parterna för en skriftlig dialog. Kommunledningen har genom sin jurist yttrat sig, vi har genmält på deras yttrande och de har genmält på vårt yttrande och nu har vi också svarat på deras genmäle i ena målet.
Senare ska rätten fatta beslut. Vi hoppas förstås på att rätten liksom vi ser att båda besluten är lagstridiga. Men ledamöterna i en rättsinstans kan ju inte ge en gudomlig lagtolkning, domar kan överklagas och andra instanser kan ändra domar. Vi får se.
Tänk om det fanns en högre instans som kunde undersöka om politiska beslut är bra eller dåliga och som kunde underkänna de dåliga! Men så väl är inte samhället ordnat. Förvaltningsrätten kan enligt kommunallagen bara pröva om besluten är lagliga, inte om de är bra eller dåliga. Alltså angav vi ”laglighetsprövning” i rubriken till överklagandena. Kommunjuristen, som får antas ha rådfrågat andra i kommunledningen, verkar dock vara mycket klar över att besluten är riktigt dåliga eftersom han inleder sina yttranden med att upprepa att det inte är beslutens lämplighet som ska prövas.
ANNONS
I de här sophanteringsfrågorna har det framkommit flera märkliga föreställningar hos kommunens företrädare. Och det har fortsatt i kommunjuristens yttranden i rättsprocessen. Några av de mest dumdristiga påhitten förtjänar att uppmärksammas: för det första idén att alla med lite sopor kan dela kärl med grannen, för det andra att allt matavfall ska samlas in och transporteras till Blekinge och för det tredje att det råder förbud att tända brasan med papper.
Kommunen påtvingar som bekant från och med i år alla villaägare att ha sophämtning lika ofta oavsett hur mycket hushållsavfall man har, alltså oavsett hur stor familjen är, om man har möjlighet att kompostera eller inte, osv. Det halmstrå som erbjuds istället är gemensamt abonnemang, det vill säga möjlighet att dela kärl med grannen. Visst är det vällovligt för de väldigt få som kan utnyttja denna möjlighet. Men som vi påpekat i insändare och i våra överklaganden bor grannen i glesbygden ofta kanske 500 m bort. Det är det som menas med glesbygd! Och även boende i tätorten kan ju ha grannar med behov av tätare tömning. Likväl upprepar miljöbolaget, kommunala tjänstemän och nu kommunjuristen samma vilseledande uppgift. Ja avsiktligt vilseledande, eftersom vi väl inte bör tro om ledande politiker och tjänstemän att de är så okunniga att de inte känner till detta?
För det andra vill kommunen att allt matavfall ska samlas in och köras till tippen i Vankiva. Därifrån ska det transporteras till Blekinge, 6000 ton per år enligt företrädaren för MP som tycks ha kläckt denna idé. Att även miljövänliga lastbilar ger ifrån sig koldioxid, förutom att de bidrar till vägslitage osv. tycks vara obekant. Men har då denna idé stöd på annat håll eller är det ett lokalt hugskott? Förra året beslöt regering och riksdag som energipolitiskt mål att minst 50 % av matavfallet år 2020 ska sorteras ut och behandlas för att ge bl.a. biogas. Förutom matavfall från hushåll, innefattas här storkök, butiker och restauranger. Det är säkert bra, men det betyder också att det inte är ett miljömål att samla in närmare 100 % av matavfallet. De som står bakom riksdagsbeslutet vet nämligen att om målet vore att försöka samla in alla potatisskal och andra matrester från hushåll runt om i landet så skulle det inte alls vara bra för miljön. Som en jurist på kommunernas branschorganisation för avfallsfrågor skrev till mig: Det finns inget bra skäl att få in så mycket avfall så möjligt. ”Biologisk återvinning har även det en kostnad per ton.” Nå, man måste inte vara expert för att inse att denna huvudlösa idé kostar långt mer än den smakar för enskilda och även för kommunen i pengar och för miljön.
För det tredje har jag nyss fått veta att vi inte får tända eld med papper i våra kaminer. – Vi villaägare som hittills haft gles sophämtning har inte bara haft det p.g.a. att vi har egen kompost, utan t.ex. för att familjen är liten och att vi på olika sätt håller nere sopmängden. Men det tycks kommunens jurist inte kunna förstå. Som exempel tog jag då i vårt yttrande att man kan ”använda pappersförpackningar för att tända eld i braskaminer”. I sitt genmäle till rätten på just detta skriver kommunjuristen att det inte är tillåtet att elda upp pappersförpackningar och hänvisar till kommunens hälsoskyddsföreskrifter. Ett spännande infall.
Kan alltså tjänstemännen och politikerna i vår kommun vara så finurliga att de kan förbjuda all eldning av pappersförpackningar? Istället för att bara bäva inför följderna av detta besked från kommunens högste lagtolkare, funderar jag över vad som menas. Vad kan man mena med pappersförpackning? Dags att konsultera ett nätlexikon: En pappersförpackning består av papper. Det är ett ”föremål som omsluter och skyddar ett annat, centralt föremål, det senare vanligen en införskaffad vara som antingen packas upp ur förpackningen (som sedan kastas, t.ex. förpackning för elektronikprodukt) eller ligger kvar i förpackningen tills varan är förbrukad (t.ex. mjölk i mjölkförpackning)” (Wikionary).
Då jag går vidare visar det sig att det finns en lag som förbjuder eldning som skadar miljön. (Den heter Avfallsförordningen.) Bra, miljön ska vi akta. En koll visar att det är Naturvårdsverket som har rätt att tolka lagen. I anvisningarna ”Elda rätt” från Naturvårdsverket (i samarbete med Boverket, Energimyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) får jag svar på frågan. Eldningsförbudet syftar på ”mjölkkartonger, plast, målat eller impregnerat virke, spånskivor och dylikt” och större mängder papper. Däremot rekommenderar man vid vedeldning av miljöskäl och för att snabbt få fyr: ”Tänd med torra stickor, papper eller liknande!”
Tänk om det rådde totalförbud mot att använda papper inkl. pappersförpackningar för att tända eld i eldstäder runt om i kommunen! Många skulle då vara lagbrytare. Kanske vore det då en idé att anställa eldspioner på miljökontoret som smög bakom husknutarna inte minst på glesbygden och utfärdade böter. Det skulle ge klirr i kommunkassan. Men vi kan vara lugna, kommunjuristen är alltså ute och seglar. Om vi inte vill lägga slantar på braständare eller om vi snabbt vill ha eld då vi tänder brasor, kan vi fortsätta använda papper och skrymmande pappersförpackningar t.ex. då vi näthandlat.
Nå, kan det bara vara okunnighet som gör att tjänstemän och vissa ledande politiker påstår att alla med lite sopor kan dela kärl med grannen, att det är miljömässigt och ekonomiskt försvarbart att transportera alla potatisskal och andra matrester långa vägar med lastbil och att det är förbjudet att tända brasor med papper? Lite svårt att tro. Men som en god vän brukar säga ifråga om dålig ledning vare sig det gäller i företag eller offentliga organisationer: Man ska inte underskatta inkompetens. Personer med makt som agerar uppenbart i strid med sunt förnuft eller kända fakta kan göra tillvaron besvärlig för många och det kan kosta mycket för de som drabbas. Tråkigt nog har vi många tjänstemän och ledande politiker i kommunen som snarare än att göra en god arbetsinsats gör tillvaron besvärlig för många. God fortsättning!
Jan-Inge Jönhill
