Dags för ännu ett årsskifte, och kanske nya nyårslöften. Som inte kommer att hållas. Kanske skulle vi satsat på en politikerkarriär…

Hur som helst. Det gångna året visar med all önskvärd tydlighet att det där med demokrati uppenbarligen inte är någon enkel sak. Vi behöver faktiskt inte gå särskilt långt för att inse detta. Det räcker med att hålla sig inom Hässleholms kommuns gränser.

Går vi tillbaka till valåret 2014 är det nästan så att man undrar om det numera blivit ett självändamål att sitta kvar vid makten, att kunna ta för sig ur köttgrytorna. Nej, förlåt – stryk ”nästan”. För hur demokratiskt är det egentligen när ett parti med sju (!) procent av rösterna utan att tveka, efter varje val byter sida och ansluter sig till en majoritet? Oavsett om det innebär vänster- eller högerpolitik. Och så låter man väljarna tro att ”nu kan vi få igenom stora delar av vår politik”. En politik för sju procent!

Jo, jag vet att jag gör en viss överdrift av det hela för att ställa frågan på sin spets. För att kohandla om politiska poster har blivit en del av det vi kallar demokrati. Och visst kan det väl, kanske, komma något gott ur det. I varje fall så länge som inte makten i sig blivit till ett självändamål.

Majoritet förresten. Nej, det blev inte ens det. För Hässleholms kommun styrs av en minoritet som har mindre än hälften av hässleholmarnas röster. 30 av totalt 61 mandat i kommunfullmäktige. Med inflytande för partier som till och med har mindre än sju procent av väljarna bakom sig – MP har knappt sju procent, V har tre procent. Något som vi kanske skulle kunnat acceptera om våra förtroendevalda hade varit öppna och lyhörda. För det hör väl demokratin till att ge ett visst inflytande även till tre procent av väljarkåren?

Förtroendevalda förresten. Kanske dags för vissa politiker att börja begrunda innebörden i detta ord.

Alla har vi våra brister och det där med självrannsakan är inte helt lätt. Politiker är inte mer än människor de heller. Men nog borde man kunna ställa kravet att de ska vara öppna och lyssna på väljarkåren. I stället gömmer de sig bakom stängda dörrar, tar beslut som helst inte ska offentliggöras förrän de är verkställda och struntar totalt i den del av invånarna som faktiskt utgör en, om än knapp men dock, majoritet.

ANNONS

Ett av många exempel på detta är så klart namninsamlingen för att få till en folkomröstning om musikpaviljongen i Officersparken på gamla T4. Varje politiker med lite sunt förnuft borde inse att de 5 000 namnen – och jag garanterar att sympatisörerna är betydligt fler än de som skrev under – inte var ett påhitt från en handfull motståndare till flytten.

Men inte låter man det sunda förnuftet råda. I stället väljer våra styrande att gömma sig bakom en paragraf om namnförtydligande. En paragraf som man mycket väl hade kunnat bortse från. Varför väljer man då att agera på detta sätt? Är det för att makthavarna har drabbats av ett slags Stockholms-syndrom, ”vi begriper det bättre än väljarna”? Eller ligger det något annat bakom?

För nog borde man väl inse att detta agerande skapar utrymme för just sådana spekulationer. Vi får väl tro och hoppas att det ”bara” är ren och skär maktfullkomlighet som ligger bakom agerandet. Vilket i och för sig är illa nog och ännu ett knivhugg i ryggen på det vi kallar demokrati.

På tal om demokrati. Utan att ta ställning, vare sig för eller emot SD, måste man väl ändå konstatera att det ligger en uppenbar fara i att nonchalera mer än en femtedel av väljarkåren. Men tydligen är det svårt att lära av tidigare misstag. I stället för att omyndigförklara en så stor del av befolkningen borde man redan från början tagit en öppen debatt om SD:s politik. Pajkastning leder bara till att missnöjet ökar. Såväl på riksplanet som ute i landets kommuner. Inte mindre märkligt blir det när ett annat parti med historiskt tveksam bakgrund, och med tre procent av väljarkåren bakom sig, kan sitta med vid makten. För i ärlighetens namn: om vi hittar nazisympatisörer bland SD:s aktiva lär vi i viss utsträckning hitta Stalinsympatisörer (och de som sympatiserar med andra representanter för kommunistdiktaturer) hos V.

”Det var bättre förr” är en sliten klyscha. Som oftast inte stämmer med verkligheten. Men visst saknar vi en politiker av Bengt Anderssons kaliber…

Varför? Ja, låt mig först klargöra att det inte är ett partipolitiskt ställningstagande, Med åren har jag blivit alltmer av en ”politiskt vilde”. Att känna förtroende för den, eller de, politiker jag väljer att rösta på har blivit minst lika viktigt som själva ideologin.

Jag stärks ytterligare i den uppfattningen sedan det har kommit till min kännedom att vårt förra kommunalråd agerat i paviljongfrågan. I ett mejl uppmanar han Lena Wallentheim och Lars Olsson att lösa frågan. För att riva, ta bort och återuppbygga paviljongen är ett slöseri med skattepengar. Men det är också, enligt Bengt Anderssons uppfattning, att våldföra sig på demokratin när man väljer att gå emot en bred uppfattning hos ett stort antal väljare.

Så snälla, lyssna på Bengt Anderssons kloka ord.

Gert Jacobsson