”Jag tror inte på någonting som jag inte sett med egna ögon, hört med egna öron eller läst i tidningen.” Med uppenbar ironi skämtar den skånska skrönans okrönte kung Fritjof Nilsson Piraten om massmedias trovärdighet och om behovet av källkritik.
Piraten dog 1972, men den problematik som han sätter fingret på är mer aktuell än någonsin tidigare. Många bedömare brukar lyfta fram behovet av att vara kritiska till den information som sprids på nätet, via mer eller mindre seriösa sajter och sociala medier. Jag delar helt den uppfattningen. Å andra sidan har den så kallade Norra Skåne-skandalen bevisat att vi måste vara vaksamma också när det gäller traditionella medieföretag. I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna.
Det var 2014 som det politiska toppskiktet i Hässleholm tappade tålamodet med lokaltidningen Norra Skånes granskande journalistik. De inblandade politikerna agerade i affekt och gick över alla gränser. Det var ett uttryck för desperation, då de hade uppenbara svårigheter att förklara de tvivelaktiga affärer som belystes i artiklarna.
Än mer häpnadväckande var dock tidningsledningens agerande. Ett av Hässleholms kommunalråd berättade öppet i en intervju i SVT att han mött förståelse hos tidningsföretagets styrelseordförande centerpartisten Håkan Mattson och att de diskuterat artikelidéer. De hade samtalat om behovet av mer positiv journalistik inför valet 2014. Precis som om det var självklart att dessa herrar hade möjlighet att påverka journalisternas arbete.
I lika hög grad är det förvånande att både tidningsföretagets vd Lars Joel Eriksson och Norra Skånes chefredaktör Mimmi Karlsson-Bernfalk uppenbarligen inte haft några problem att dansa efter styrelseordförande Håkan Mattsons pipa. Trots att det undergrävde både deras egen, och systertidningarnas, Norra Skånes och Skånska dagbladets, trovärdighet. Skandalen lär även ha drabbat företaget ekonomiskt.
Nu befarar jag att den här tragiska historien ställt till större skada än så. För seriösa journalister är nämligen trovärdighet och politiskt oberoende helt avgörande i det dagliga arbetet. Under inga förutsättningar får politiker lägga sig i redaktionellt arbete eller ges möjlighet att manövrera bort obekväma journalister. Likväl var det just det som hände på Norra Skåne 2014. Vi får utgå ifrån att det kan inträffa igen, eftersom de ansvariga sitter kvar som om ingenting hänt.
ANNONS
Två år senare vägrar chefredaktören för Norra Skåne, Mimmi Karlsson-Bernfalk fortfarande att medge trovärdighetsproblematiken, än mindre vill hon erkänna att hon själv gjort något fel. I en insändare i Journalisten, nr 9/2016, går hon istället till personangrepp gentemot två före detta medarbetare, Berit Önell och Anders Kauranen. Karlsson-Bernfalk hävdar att hon blir kränkt när hon blir påmind om de politiska påtryckningarna. I hennes värld ger det tydligen henne rätt att slå tillbaka mot budbärarna som avslöjade den pinsamma företagshemligheten: Det vill säga att det redaktionella materialet i Norra Skåne förväntas underordna sig företagets politiska intressen.
Jag är inte ensam om att hysa stor respekt både för min fru Berit och förre nyhetschefen Anders Kauranen. Så gott som en helt enig journalistkår och ledarskribenter på ledande tidningar har ställt sig bakom dem. Allmänheten har också reagerat mot den orättvisa behandling de utsatts för. Berit och Anders var väl medvetna om att deras jobb var i fara när de gick ut offentligt med uppgifterna om de politiska påtryckningarna. Syftet var givetvis att de ville göra det som ur moralisk synpunkt är det enda rätta: Berätta sanningen.
Jag kan självfallet sägas vara partisk i min analys. Å andra sidan är jag åtminstone delvis ett ögonvittne, som följt Norra Skåneskandalen på nära håll. Du som läser detta äger givetvis rätten att vara källkritisk och får dra dina egna slutsatser.
Om en tidning på lång sikt ska behålla sin trovärdighet så kan den inte förtiga obekväma sanningar om sådant som är relevant för medborgarna att få reda på. Om det är viktigare att skydda den egna ledningen, politiker eller andra makthavare från kritik är det mer än tryckfriheten som gått förlorad, eftersom samhällen där politiska hänsyn styr journalistiken knappast kan göra anspråk på att vara demokratiska.
Urban Önell
