Det proffsiga amatörgänget i Finja levererade som vanligt. Årets förstärkning, den tvättäkta irländaren Henry O’Connor, bidrog till succén liksom väldigt duktiga nykomlingen Vanessa Sundblad. En nöjd premiärpublik lämnade i fredagsnatten bygdegården.
Revygänget hinner bara ladda batterierna i några timmar, men starten bådar gott inför helgens återstående tre föreställningar. Än finns det enstaka platser kvar för den skrattsugne, framför allt till den avslutande söndagsföreställningen.
ANNONS
Efter ett års uppehåll var de proffsiga amatörspexarna i Finja tillbaka. En fullsatt och förväntansfull bygdegård bjöds på slutresultatet av många timmars jobb. Två lite längre sketcher med lokal politisk satir varvat med kortare nummer där inga förkunskaper behövs är en snabb beskrivning av årets upplägg.
Föreställningen binds oväntat, men väldigt lyckat, ihop av den friska förstärkningen Henry O’Connor. Med medryckande irländska slagdängor fick han snabbt den glada premiärpubliken med på noterna. Att Henry är scenvan och en både skicklig och professionell trubadur sken snabbt igenom – så den första, lite lätt förvirrade, framtoningen lurade bara publiken en kort stund. Henrys talanger tas också tillvara i några av sketcherna där han bland annat dyker upp i en roll som en välklädd men lite svårförståelig dansk konsult.
Stefan Fridlunds fyndigt uppdaterade text till den gamla Olle Adolphson-sången om det gåtfulla folket framförde Henry också känslosamt och fint. Den rena, klara visslingen i inledningen och den varma sången, i bästa Roger Whittakerstil, fångade – och låten höll greppet hela vägen.
Ensemblen har för övrigt en bra styrka i sina sångnummer. Både i solonummer och de gemensamma. Att Finjaborna är ett folk som klarar sig själva framgick tydligt i ett taktfast ensemblenummer. Till ett lika pulserande YMCA-beat från det duktiga revybandet, deklarerade revygruppen lite senare att Hässleholms utveckling blir bäst om den utförs ”tillsammans”. En uppmaning till politiken?
Revyn häcklade, givetvis med glimten i ögat, ledande lokalpolitiker och profiler. En välkänd fastighetsägares oväntade entré drog ner rejäla applåder och skratt. Liksom de olika förvecklingarna i den farsartade sketchen i en ekiperingsaffär. Lena Wallentheim var tidvis av med sin kjol och Pär Palmgren i bara kalsonger satte fart på mycket. Vidlyftigt Monopolspel om fastigheter i centrala Hässleholm, under en bjudning i samme Pär Palmgrens hem, satte också flitigt skrattmusklerna i rörelse. Och oväntade lösningar och förbindelser kom i dagen.
Samtliga artister på scenen gjorde mycket bra ifrån sig. Debutanten Vanessa Sundblad får en extra ros för att hon med sin begåvning galant klarade av att sticka ut som en egen profil och ge intryck av att hon redan har en lika lång erfarenhet som kollegorna. Vilket också vittnar om ett generöst och bra gruppsamarbete.
Lite glömda repliker här och var hör till en premiär och fredagens föreställning var givetvis inte helt perfekt. Men en proffsig ensemble gjorde de små missarna i stort osynliga.
En lite självkritisk Stefan Fridlund, textförfattare och regissör, kommenterade premiärföreställningen med funderingen att han kanske skulle ha kortat ner de två tyngre lokala numren. Både för att publiken skulle hänga med bättre och att hålla uppe tempot. Men han fick snabbt mothugget att en lokalrevy måste våga ha sina lite mer djuplodande lokala inslag. Det är ju just det som gör det till en lokalrevy.
– Tempohöjningen kommer nu när premiärnerverna släppt och replikerna sitter, lovade och tröstade den taggade ensemblen både Stefan och en kommande publik.
Fredagspublikens varma jubel och slutapplåder verkade i alla fall bekräfta att Stefans oro är obefogad – revyn som helhet går fint i mål – i år igen.
Text och foto: Lotta Persson
